Cecilia Hagen

Plast är helt enastående, men dessutom helt förödande

Publicerad

Året var cirka 1952 och i fönstret till sin godisaffär, numera en flygel till Handarbetets vänner, skyltade fröken Lindbeck med ett färgglatt litet dockskåpsset om två stolar, ett bord och en soffa och knappt någonsin har jag åtrått något så hett.

Jag ville ha det, ville ha det, ville ha det! För det var gjort av något nytt och fantastiskt som hette plastik.

Åren gick och plastik blev plast och detta fantastiska material finns nu precis överallt, det är helt enastående på så många vis, men dessutom helt och hållet förödande har det visat sig.

En av dessa tisdagsföreläsningar, som vi som går på Senioruniversitetet bevistade tidigare i våras, handlade om just detta, om vad vår kärlek till plasten har lett till och att det redan för länge sen hade varit dags att göra något åt saken. Som med så mycket annat.

”Om femtio år kommer det att vara mer plast än fisk i haven” läste jag i tidningen häromdagen. Och hur är det med antibiotikan och hur är det med koldioxiden och hur är det med allt annat som vi vet är på väg att ta knäcken på hela planeten men som vi verkar ha så svårt att göra något åt?

Vi är väl fullständigt galna, allihop. För bekväma, för giriga, för måna om vår eventuella makt för att på allvar vilja se till att våra barnbarn ska kunna få en uthärdlig tillvaro och våra barnbarns barn någon tillvaro alls.

Vad kan jag göra åt detta, mer än att då och då, utan tillräckliga kunskaper om överhuvudtaget något, vråla till lite på måfå i en krönika?

Jag flyger inte, jag har ingen bil. Det har jag skrivit om alldeles för ofta. Särskilt som det där icke-flygandet inte har det bittersta med omsorg om miljön att göra, utan bara med min flygrädsla.

Varje gång jag handlar köper jag mig en plastkasse, eftersom den är så bra att slänga soporna i. Jag vet att jag inte borde göra det, jag gör det ändå.

Men det lär inte vara påsarna som utgör det allra värsta plastproblemet, även om de redan bildar gigantiska anhopningar, stora som hela kontinenter, i våra skitiga världshav.

Allra värsta plastboven sägs i stället alla dessa konstgräsmattor vara. Ungarna spelar fotboll på dem, små plastpluppar från mattorna fastnar i deras kläder, kläderna tvättas i maskinen där hemma, plupparna spolas ut med sköljvattnet, hamnar så småningom i havet och sen in alla små och stora fiskar. Och de där partiklarna är så pyttesmå att de inte går att på något enda vis sila bort.

Jag var på Ikea i måndags. Jag skulle inte köpa något alls, jag skulle bara agera sällskap åt en kamrat som behövde en sänggavel och ett par extrahyllor till ett skåp.

Ikea är en enastående inrättning. Där finns så mycket fiffigheter. Jag blir helt betagen, särskilt av alla små lådor man ska ha för att få ordning i byråer och kylar och frysar. Jag har aldrig lyckats få ordning i byråer och kylar och frysar, men varje gång jag kommer till Ikea tänds ett hopp.

Min väninna lyckades inte köpa något alls, inte ens det hon planerat. Jag bar hem två sprängfyllda blå Ikea-påsar av haute couture-modell. Allt utom pappersservetterna var gjort av plastik.

Om jag någonsin lyckades tjata till mig de där dockskåpsmöblerna? Jag minns inte, men det gjorde jag säkert.

Och nu känns det som om just de var upphovet till att allt är på väg att gå åt pipan för hela klotet.

Snälla rara alla kreativa genier, uppfinn något och gör det illa kvickt!

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag