Cecilia Hagen

Om jag får leva i trettio år till, då kommer jag att avundas den person jag är precis just nu

Publicerad
Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi var några stycken som firade studentjubileum nu i helgen. Halvsekelskalas. Femtioårsfest. Inte att vi blev femtio, utan att det var så ofattbart länge sedan som vi avlade vår mogenhetsexamen.

Jan Guillou gjorde det, råkar jag veta. Och jag också. Om än på skilda håll. Och här vill jag gärna påpeka att han är ett par år äldre än jag och av detta får ni dra vilka slutsatser ni vill.

Vi som alltså förvånat celebrerade att det gått fem hela decennier sedan vi var uppe i muntan och blev bedömda av barska censorer efter månader av stenhårda prov, vi hör till de sista kullarna som slutade skolan på ett krävande vis.

Och sen festade vi i veckor, för att inte säga månader. Själv har jag glasklara minnen av att ha kräkts i klasskamraters föräldrars rabatter framåt småtimmarna vid ett otal tillfällen. Man var inte så van vid alkohol på den tiden. Kroppen chockades.

Återträff således, positiv återträff till skillnad från den Odellska. Inga uppgörelser, vad jag märkte. Möjligen en och annan snabbt förbifladdrande tanke av typen: "var det inte hon som snodde min kille i första ring?" Eller: "var det inte han som var så inställsam mot alla lärare att han fick stort A i alldeles för många ämnen?".

Stora A var det högsta betyg man kunde få på den tiden. C var sämst och fanns knappt, utöver möjligen i ordning eller uppförande. Jo, vi hade betyg i dessa två ämnen.

BC var underkänt. B var ganska dåligt, Ba var medelmåttigt och grått, AB klart godkänt, a något att skryta med, för att inte tala om A.

En utmärkt betygsskala som säkert kommer att återinföras snart. Varför man alls ändrat den är för mig obegripligt och vittnar mest om klåfingrighet och en stark vilja att lämna egna avtryck hos diverse tjänstemän.

Katederundervisning hade vi också. Och lärare som krävde och fick respekt, som var lysande på många vis, förfärliga på andra. Som inte drog sig för att inför hela klassen ge sig på enskilda elever, om än bara verbalt.

35 av 63 hade infunnit sig, det tycker jag var imponerande. Fem av oss finns inte mer, fem killar. Några var en smula krassliga fysiskt. De flesta såg ut som förr, i alla fall efter ett glas vin. Och sen blev det ganska snart så där som det alltid blir i sådana här sammanhang, oavsett om det är fem eller femtio år sen vägarna skilts, nämligen att det inte spelade särskilt stor roll vilka som hade blivit jättemärkvärdiga och framgångsrika och pompösa och vilka som inte blivit något pråligt alls. Rollerna blev som de var då. De man älskade mest på den tiden, älskade man mest nu också.

Men många av dem man haft minst kontakt med då märkte man nu att man borde ha haft mer kontakt med på den tiden.

Vi fick se en film från vår studentdag. Att se sig själv för femtio år sen var en smula smärtsamt. Att man inte då insåg vad man hade av ungdom och riktigt hyfsat utseende. Att man inte förstod att uppskatta detta. Men man gör förstås aldrig det.

Och om jag får leva i trettio år till, då kommer jag att avundas den person jag är precis just nu, även om det i detta ögonblick känns helt obegripligt.

Hur som helst, i lördags var jag arton år igen, det var fantastiskt. Men vid midnatt, när klockan slog tolv, blev jag raskt femtio år äldre. Och det var ganska skönt.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag