Skulle Beatles ha slagit igenom för 50 år sen? För ett halvt sekel sen? Kan det vara möjligt? Det känns som om det var i går de blev en del av vår tillvaro. Eller i alla fall i förrgår.
Beatles. Underbara Beatles. Min ungdoms - mitt hela livs - absoluta idoler. Jag var ju med då. Inte precis när det skedde, men sen.
Och nu måste jag få bli lite nostalgisk, pilla lite i det förflutna, hisna över hur nyss det var och förfäras över att det tidsspannet, fem decennier, har jag på intet vis framför mig längre.
Året var 1962. Jag gick i andra ring på latinlinjen på en internatskola i Sigtuna. Nej, vi misshandlade inte varandra, om ni tror det. Och vi hade lägre månadspeng än de flesta och fick inte ta emot tillskottspengar från anförvanter.
Till Stockholm fick vi bara åka någon gång per termin, när det var lov eller om vi kunde bevisa att vi skulle på begravning eller bröllop. Vi var lite töntigare än våra jämnåriga i huvudstaden och vi tyckte att de verkade malliga. Vi hade mockajackor och hästsvansar och skotskrutiga kjolar och jumperset och pärlhalsband och Mantovaniskor och långbyxor fick vi bara bära under lektionstid om det var minusgrader.
Ibland gick vi ut med någon kille. Att gå ut med, det betydde att man hängde ihop. Gick hand i hand till stan, till Sigtunas centrum. För att sitta på fiket. Fiket var den lilla stadens absoluta hjärta. Där träffade vi inte bara pojkarna från vår egen skola utan även från pojkinternatet i andra änden av denna lilla stad. Hade vi råd, slog vi runt på en bakelse.
Vi hade läxläsning mellan halv sex och halv åtta varje dag och då fick vi bara lämna våra rum för att konsultera någon klasskamrat i ett grannrum i någon läxfråga. Istället för läxor läste vi Angelique-böckerna i smyg.
Mellan halv åtta och kvart i nio kunde vi sen få vistas utomhus. Då satt vi på rökplatsen. Hade vi fyllt sexton eller gick i just andra ring och hade vi föräldrars tillstånd, då behövde vi inte tjuvröka längre. På rökplatsen umgicks vi med gossar från pojkhemmen. Eller hur var det, fick de inte komma upp på flickornas kulle efter läxis?
Beatles var det. De var väldigt långhåriga, tyckte vi först. Men vi vande oss och så småningom bar alla pojkar Beatlesfrisyr.
I dagrummet på elevhemmet fanns en grammofon. Där spelades skivor och där stod vi flickor på rad och utförde inrepeterade danssteg till Beatleslåtar. Och när det var hippa och sista dansen, då kindade vi till "Michelle" och "Yesterday". Och när "A hard day's night" haft premiär satt vi på Rigolettos balkong och pep och småskrek varje gång Paul syntes på vita duken. Och just jag hade svart pillerburk på mitt tuperade hår och vita Courrèges-stövlar på fötterna. Däremellan hade jag kanske en beige byxdress á la Courrèges, hur snygg som helst, eller en boucléaktig äggskalsfärgad ärmlös Jackie Kennedy-klänning med matchande kappa.
Sen gick vi på KB eller åkte ut till Brunnen och drack en gin fizz. Eller var allt det där kanske efter studenten (och här talar vi förstås om den - just precis - riktiga studenten) när somliga killar hade lyckats skramla ihop till någon skruttig liten bil?
50 år sen?
Och John är död och George likaså, Ringo vet jag inte vart han tagit vägen och ljuvliga Paul har blivit en ganska sliten äldre herre.
Häromdagen intervjuade jag Eva Dahlgren. Hon har fyllt 52 och jag frågade henne hur det var för en blekt blondin att gråna. Då sa hon:
- 52? Jag känner mig mest av allt förvånad. Och jag kommer nog att leva i den förvåningen fortsättningsvis.
Det kommer hon att göra, det kan jag försäkra.
