- Kanske för att förväntningarna var skyhöga på sina håll, man hoppades att jag personligen skulle vinna val och folkomröstningar och jag vet inte vad. Medan exempelvis de brittiska EU-skeptikerna ständigt anklagat mig på min blogg om jag gjort något alls och kallat allt jag företagit mig för propaganda.
- Det är mycket viktigt som görs som inte blir synligt. Min uppgift har varit att reformera kommissionens sätt att jobba med kommunikation. Det är inte lagstiftning, det blir inte nyheter, det är ganska tråkigt, det är nödvändigt men inte så glamoröst kanske.
Tycker du själv att du gjort ett bra jobb?
- Man ska aldrig vara nöjd, en hel del återstår att göra men jag tycker att vi har börjat vända den här skutan i rätt riktning.
Något du önskat ogjort?
- Ingen är ofelbar. Har det funnits något sådant har jag väl haft en förmåga att lämna det bakom mig. Men det finns inget jag känner har varit ett avgörande stort och olyckligt misstag.
Den Bryssel-baserade journalisten Emily von Sydow har precis kommit ut med en bok om dig. Hon hävdar att EU:s goodwill-värde sjunkit under din tid som kommissionär.
- Just det tyder väl på en okunnighet om mitt uppdrag. Det var alltså inte att få alla att älska EU.
Hon är kritisk mot dig. Och har påstått i en intervju att du nu ringt henne och anklagat henne för bristande solidaritet kvinnor emellan. Varför då?
- Det har jag aldrig gjort! Ringt upp henne? Snälla nån! Absolut inte!
(Jag ringer Emily von Sydow nästa dag. Som säger att de möttes på en flygplats och MW sa då, citerande USA:s före detta utrikesminister Madeleine Albright: "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra!")
Har vi kvinnor en särskild plikt att stödja varandra?
- Ja, det tycker jag. Om man är politiker, då måste man kunna tåla att bli kritiserad. Det sker hela tiden. Men risken finns att som kvinna bli mätt med en annan måttstock än männen och det är väl märkligt att kvinnor ger sig in i att prata om hur man är som kvinna eller klär sig och ser ut. Det blir trist.
Apropå detta läste jag i den där boken en rolig historia du brukar berätta om Silvia. Berätta den...inte det? (MW var på resa i Brasilien och mötte en guvernör vars fru var slående lik drottningen, så MW kan inte låta bli att fråga om de är släkt. "Nej", förklarar kvinnan, "men vi har samma plastikkirurg.")
Vidare om kvinnor och kvinnoliv. Du hade en 50-årskris med kraftiga klimakteriebesvär, det har du berättat. Hur mår du nu? Bra, ser det ut som.
- Anledningen att jag nämnt det är att jag tyckte att det påverkade mig i jobbet och för att jag tror att många har det likadant. Det där att man inte kan sova längre eller känner sig arg och deprimerad. Nu är det förmodligen så okej det kan bli, man blir aldrig som när man var 40 igen, man blir lite mer grumpy (eng. för knarrig, vresig, butter), så är det.
Funderar du mycket på åldrandet?
- Jag har gruvat mig väldigt. Jag lärde aldrig känna mina far- och morföräldrar, jag har inte sett på nära håll hur det är att åldras. Nu har jag väl försonats med att det är som det är, att man får en helt ny roll som kvinna efter klimakteriet, och då får man försöka kliva i den på ett vettigt sätt. Men det där är bakom mig nu.
Du hade tänkt ta en lång tankepaus efter Bryssel, vandra runt i naturen hemma i Värmland och fundera över framtiden. Och så har du genast ett FN-jobb på lut. Vad går det ut på?
- Att jobba med våld mot kvinnor i krig- och konfliktsituationer, med det som händer i exempelvis Kongo. Där begås tusentals våldtäkter och övergrepp på kvinnor och flickor. Och detta har bara blivit värre trots att det finns en FN-resolution om sexuellt våld i krigsdrabbade länder. Det är den som nu måste genomföras så fort det bara går.
Och det blir nu din uppgift?
- Det är långt ifrån säkert hur det där går. Jag har blivit nominerad och det känns roligt. Men sen vet jag att det finns de som förespråkar en man på posten, eventuellt en pensionerad militär, som i uniform kan gå in i djungeln och tala med arméerna där. Samtidigt behövs en kvinna, en som kan komma i kontakt med de utsatta kvinnor som har svårt att ens berätta för andra kvinnor vad de har varit med om.
Att regeringen rekommenderat dig till uppdraget, kan man inte se det som ett försök att försäkra sig om att du för liv och pina håller dig borta från den kommande valrörelsen?
- Vilka konspirationsteorier!
Jag tycker att det är en alldeles naturlig tanke. Du är den populäraste av alla socialdemokrater. I varje fall så länge som du håller dig utomlands, kan jag inte låta bli att lägga till.
- Det är säkert lätt att känna sympati för någon som är lite vid sidan av och kanske att de glorifierar den person man är när man så länge som jag varit borta från den svenska inrikes-politiken.
- Samtidigt hoppas jag att det är ett uttryck för att jag har lyckats få kontakt med människor jag träffat, jag känner mig mycket ödmjuk inför det här förtroendet och kan få hjärtklappning av det ansvar det ändå innebär.
Men du vill inte testa om det håller i verkligheten, inte ställa upp för socialdemokraterna till hundra procent igen?
- Nej, jag vill inte ställa mig i frontlinjen, jag har ingen önskan att vara där i rampljuset. Jag vill hitta en annan roll. Som en sån där småfet coach på bänken bakom, som kan sitta och tugga tuggummi men ändå kanske hjälpa till ibland.
Medan du är i New York? Måste du inte bosätta dig där nu? Hammarö är väl en smula perifert?
- Vi tycker att det är mitt i världen. Men jag får i alla fall räkna med att vara mycket i New York om jag får FN-jobbet. Fast det är tillfälligt - två år som kan förlängas.
Men skulle du inte ta jägarexamen med din yngsta son, skulle du inte skriva en bok...
- Jägarexamen nästa år, hoppas jag. Skriva skulle jag också vilja, men där har jag dåligt självförtroende, det får inte bli något patetiskt, berättelser kanske, när jag får lite mer tid.
Och så den sedvanliga avslutningsfrågan till dig: kommer du aldrig under några omständigheter någonsin att låta dig utses till partiledare?
- Jag tror att just i Sverige har vi lärt oss vad som kan ske om vi säger aldrig, aldrig, aldrig. Det kan till och med hända att någon blir mördad och du måste kliva in i en roll du aldrig har föreställt dig. Allt jag vet nu är att detta är inget jag strävar efter.

PS!

Läser i Emily von Sydows bok att MW alltid kräver att få läsa
sådana här intervjuer innan de går i tryck, något politiker annars aldrig gör. Mycket riktigt, hennes press-sekreterare ringer redan före  vårt möte och talar om att detta ska jag ha klart för mig. När jag sen konfronterar MW förnekar hon det upprört. Hon vill inte alls
läsa. Och visst, det är förstås duktiga pressekreterares jobb att anse sig utgöra en självständigt fungerande kontrollinstans.
Men nu blev det inte så.