- Otroligt roligt, och viktigt. Det är en speciell känsla, eftersom dessa galor faktiskt gör skillnad.
Börjar du inte bli blaserad, hur många galor av det här slaget har du haft hand om?
- Jag har nog tappat räkningen. Men jag tröttnar aldrig på det här jobbet, på att hjälpa människor och på att underhålla dem.
Du har tjugo års tv-erfarenhet. Blir du fortfarande nervös? - Ja, är jag inte det så ska jag inte hålla på. Jag blir positivt nervös. Visst kan det gå snett, tekniken kan paja, men det är jag inte lika rädd för längre. Och säger jag fel så säger jag fel och då får jag väl rätta till det.
- Dessutom är David Hellenius också programledare och tabbar jag mig så gör han säkert något roligt av det, det är han bra på. Och jag är bra på att skratta.
- Han har en alldeles spontan humor, är en mästare på plötsliga kommentarer. Som när han intervjuade EMD-killarna nyligen. De satt där, dolda bakom stora coola brillor, och mitt samtalet säger han: "Nämen, jag trodde att det här var personalfest för Synsam!" Sådant tycker jag är kul.
Och vilken är din särskilda styrka i det här jobbet?
- Min rutin kanske. Den trygghet jag känner i mig själv. Jag tror på mig och det är en förutsättning för att kunna göra ett bra ifrån sig. Jag minns när jag började, då var varje jobb som att befinna sig i en tunnel och det enda som gällde var att komma ut på andra sidan. Jag höll andan hela vägen och kunde liksom inte njuta av resan. I dag njuter jag av hela programmet, förutsatt att det är välplanerat. Och det är det.
Du är inte fast anställd på TV4, utan får betalt per projekt. Hur mycket tjänar du på Humorgalan?
- Det tycker jag inte att någon har något att göra med. Men jag tänker på att detta är en gala dit man ger pengar. Och jag lägger ner mer jobb för den summa jag får än jag gjort tidigare, jag både bloggar för Unicef och har tagit bilder själv åt Unicef och har rest för Unicef.
Blir man fixerad vid sitt eget yttre om man förekommer så mycket i rutan som du?
- Nej, men jag har alltid tyckt om att känna mig fin, kanske mest för mig själv. Det kan låta patetiskt, men jag tycker att jag inombords är en ganska fin person och jag vill känna mig så hela vägen. Och så tycker jag att alla människor är vackra på sitt sätt, framför allt om de kan utstråla en trygghet inifrån sig själva.
- När jag var i Kambodja och gjorde mitt inslag för galan, inte tänkte jag då på om jag skulle ha uppsatt eller utsläppt hår eller om mascaran hade runnit. Jag var i Kambodja, det var det viktiga.
Du är känd av egen kraft, men ingen blir numera så känd som din mamma blev. Hon var hela Sveriges Lill-Babs. Hur har det präglat dig?
- Jag pratade om det där med Malin (Berghagen, storasyster) alldeles nyss. Och vi är nog ganska överens om att det bara har varit positivt för oss att ha fått förekomma i kändisvärlden redan som små, bland alla dessa fantastiska, underbara, galna personer som vågade vara sig själva. Det var bland dem vi hörde hemma.
- Vanligt folk, det var de som inte ingick i vår värld, de som tog mamma ifrån oss, som kom fram och nöp oss i kinderna och sa: "Vad du är söt lilla gumman!" Eller "Du är ju trevlig fast du är kändis!" De hade sina förutfattade meningar om hur kändisar var, att de var konstiga. Medan vi tyckte att det var de som var det.
Jag som här hade tänkte säga: "Trots din uppväxt sökte du dig till rampljuset. Hur kommer det sig?"
- Det beror på dina fördomar. Men visst finns det nackdelar med att vara född in i kändisvärlden. Jobbiga sidor, att man är så offentlig, att folk inte alltid respekterar att man vill vara privat också.
Din mammas privatliv tyckte vi oss veta allt om. Var det aldrig besvärande för dig?
- Mamma hade en mycket trogen publik som kom för att få se just henne och få lyssna till de texter hon förmedlade. Hon hade velat tacka dem alla genom att bjuda hem dem på kaffe, men när hon nu inte kunde göra det, bjöd hon i stället hem tidningarna, hon gjorde det som en gåva till sin publik. Och då var vi ju en del av den gåvan.
- Jag tycker att det var bra att vi figurerade på bilder ibland, då blev det inte så märkvärdigt när någon såg oss. Vi vandes in i det. Mina barn får också vara med någon gång, för att det inte ska bli så uppförstorat för dem.
- Sen har jag valt att aldrig prata om mina relationer. Något vill man ha för sig själv.
Gick det lättare för dig att komma in i underhållnings- och mediebranschen för att du var Lill-Babs dotter?
- Staffan Götestam, som var regissör för de musikaler jag var med i som mycket ung, han sa att det var tvärtom, att jag hade det svårare, för jag hade ögonen på mig. "Så fort du kommer in på scenen tänker folk att där är Lill-Babs dotter och då kollar de extra. Hade jag inte trott att du klarat det av dig själv, hade jag aldrig låtit dig vara med!" sa han.
Du beskriver dig själv som sårbar.
- Jag är en känslomänniska, har ett känsligt hjärta, det har nog gått i arv. Jag tränar mycket, jag är stark fysiskt, och jag har jobbat mycket med mig själv mentalt. Jag vet nu att man kan klara de tuffaste utmaningarna, jag tvivlar inte på det. Men jag vill också att människor ska uppleva mig som god, som den jag är och inte som den de tror att jag är bara för att jag är ett kändisbarn.
Du har varit med om flera skilsmässor som liten, dina systrar är skilda, du är själv skild. Det låter tufft.
- Jag är stolt över att mina föräldrar skilde sig när jag var fyra år, de var helt olika personligheter, jag fattade att de inte kunde leva ihop. Jag hade inte velat växa upp i en familj där man visserligen håller ihop men familjen blir till ett administrativt företag och barnen aldrig ser kärlek och ömhet. Då är det mycket bättre med en glad mamma och en glad pappa på skilda håll.
- Jag har själv kämpat hårt för att lyckas i mina relationer, att jag sen inte klarat av det är ju synd, men jag kan inte ångra något. Jag har fått två helt underbara barn. Med två bra pappor.
Vad har du framför dig, jobbmässigt, efter den här galan?
- Jag är inblandad i TV4:s bröllopsbevakning, det blir två intensiva arbetsveckor.
Och sen, vad mer vill du göra av livet?
- Jag tycker att jag är så ung fortfarande. Jag har gjort så mycket, jobbat med tv i 20 år, ändå har jag inte kommit till hälften av mitt yrkesverksamma liv ens. Jag har 27 år kvar, det är helt galet. Det är jättehärligt. Jag känner mig så privilegierad.