- Vi passade utmärkt ihop. Vi kan så olika saker. Han är förresten gift med en finländska som heter Jonna, många trodde därför att jag var hans fru. Och någon lät hälsa att det var så fint av honom att, fast vi var gifta, ta det så väl att jag kunde så mycket.
Det kanske är många som tycker att kvinnorna inte ska kunna mer än männen i "På spåret"?
- Jag vet inte. Men jag tyckte till exempel att Alexandra Charles verkade veta mer än hon fick tillfälle att visa tillsammans med Björn Ranelid.
Manlig programledare, manlig domare, var det grabbigt?
- Nej, det tycker jag inte. Men så fäste jag mig väl mest vid kvinnorna, vid Jessika Gedin och Helen Benno, supersuperimponerande båda två. Man är nog lite svältfödd på sådana förebilder i offentligheten.
- Det kanske är dags för ett lag med två kvinnor när det nu funnits ett med två män, Filip och Fredrik. Mia och Klara?
Fast det lär vara svårare att få kvinnor att ställa upp.
- Grovt generaliserat är det så att många kvinnor i offentligheten inte är där i första hand för att de är duktiga på kunskap. Kvinnliga journalister som är supersuperduktiga är ofta inte profilerade på det sätt de borde vara.
- Den stora hemligheten med mig är att jag inte är särskilt profilerad, jag är mer en nörd, en vanlig människa med ett bra minne för saker och som tycker att allting är intressant.
Och så verkar du koppla blixtsnabbt.
- Det har jag inte förstått förrän nu. Men jag har alltid haft förmånen att få umgås med intelligenta, snabba vänner, sådana som är lika kvicka som jag.
Ägnade ni er ofta åt frågesport när du växte upp?
- Vi spelade Trivial Pursuit. Och min pappa brukade läsa in olika ämnen som han sen orerade om vid matbordet. Det var en miljö där det var naturligt att läsa böcker.
- När vi var ute och reste var det viktigt att besöka platser med goda vibrationer, platser där det fanns historia. Man skulle ställa sig mitt i en katedral och känna efter om där gick att njuta av historiens vingslag.
Skrämmer det din omgivning att du är så rask i roten?
- Det är möjligt att man kan uppfattas som lite dryg om man inte märker när man bör ta det lite lugnt, "pull one's punches" som engelsmännen säger, tona ner sig om inte andra håller samma tempo. Annars blir det lätt att man dominerar samtalet.
Vilket var det bästa "På spåret"- ögonblicket?
- När både Jessika Gedin och jag visste att det var Emmeline Pankhurst som ledde suffragetterna i England medan herrarna såg alldeles blanka ut.
Är du en tävlingsmänniska, en vinnarskalle?
- Jag trodde inte det. Från början skulle vi bara leka. Marcus hade ju inte vunnit en enda match i förra omgången och jag tyckte att det hela verkade så svårt. Men jag är den typen som skriver oproportionerligt bra på tentor, som får fram det lilla jag minns under press. När jag märkte det att det fungerade så blev det plötsligt viktigt att vinna.
Jag och många andra kände inte till dig före "På spåret". Helt kort, om möjligt, vem är du?
- Programledare för P3 Kultur som sänds om söndagarna. Även om jag är bekväm också i den högkulturella världen så har populärkulturella ämnen blivit min nisch. Jag tar allt jag gör på stort allvar. Och jag är, trots att det förr betraktades som lågstatus, inte generad över att kalla mig nördig.
Du sysslar alltså med kulturformer som manga och tv-spel av speciella slag och superhjältar och rollspel. Vad är det som fascinerar med till exempel rollspel?
- Det är ett ungt berättarmedium. Man upplever det från insidan, du får känna på det som händer på riktigt, i din egen kropp. Då blir det intensivare.
Som vadå?
- Som när jag var med i ett rollspel som handlade om USA under Kubakrisen. Jag var en vanlig mamma som befann sig i ett bombskydd utanför Tulsa under ett dygn. Vi visste inte om det skulle gå som på riktigt, att kriget skulle stoppas, eller om det skulle bryta ut. Det bröt ut.
- Först kunde vi följa nyheterna, sen tog de slut, sen bröts strömmen. Man hade monterat in högtalare i en hel vägg som vi trodde var fylld med konserver, så när bomben föll över Tulsa fick de till en väldigt stark skräll och det var mycket obehagligt.
- Vi fick uppleva känslan av att sitta i ett bombskydd, inte veta vad som skulle hända och så går det åt skogen. När sen USA började bomba Bagdad och man fick natthimlen där, då började jag bara skaka. Man kan inte säga att jag vet hur det är att vara i krig för att jag lajvat om det, men jag vet mycket mer än jag hade gjort före detta rollspel.
Och hur var det nu med dig och mangaserier?
- Jag skriver manus till albumet Oblivion Heights, snart kommer tredje albumet. Jag skriver på finska, det utspelar sig i Sverige. Näcken börjar på högstadiet i Upplands Väsby.
Intressant. Du har en finsktalande pappa och en svensktalande mamma. Vilket språk föredrar du?
- Jag skriver dagbok på svenska. Och i den mån jag ber, gör jag det på svenska. Men jag hade högre betyg i finska i skolan.
När jag googlade dig såg jag att du skrivit om något som heter relationsanarkism. Vad är det och är det något du personligen omfattar?
- Det handlar om att på feministiska grunder ifrågasätta de sätt på vilket det är typiskt att ha parförhållanden i vårt samhälle. Relationsanarkister säger att äktenskapet är en ekonomisk konstruktion som känns naturlig för att den varit normen de senaste hundra åren men inte dessförinnan. Relationsanarki är ett sätt att säga att vi vill välja hur vi ska leva.
Hur lever du, hur vill du leva?
- Jag är singel, men inte relationsanarkistiskt utan singel på det där "Sex and the City"-sättet, vilket är roande eftersom jag aldrig sett mig som särskilt glamorös. Vi får väl se vad jag hamnar.
Du har varit med i en antologi om könskrig också. Vad könskrigar du om?
- De vanliga sakerna. Man får inte släppa taget om feminismen, vi är inte färdiga än. Parförhållanden är inte jämlika. Arbetsmarknaden är inte jämlik.
Du är intelligent och charmig och framgångsrik. Har du drabbats av Jante ännu?
- Nej, men det är väl bara en tidsfråga. Fast jag hoppas att jag är schyst och inte är särskilt dryg och då behöver det kanske inte hända.

PS!

Hon har jättejättestora, supersupervackra ögon och de bidrar till att hon går
genom tv-rutan på ett unikt vis. Och så har denna språkmänniska en språkligt
egenhet: Hon gillar att fördubbla förstärkande förleder. Som i
supersuperduktig, jättejättebegåvad. Vilket hon förresten är.