ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Cecilia Hagen

"Det är mycket hos honom som jag kan identifiera mig med. Hans äventyrslust, hans känsla för de förtryckta slavarna. Han var på en gång lidelsefull och saklig. Det tror jag kan passa in på mig också."  Så säger Per Wästberg om Linnés siste lärljunge, om vilken han skrivit den biografiska romanen "Anders Sparrmans resa". Foto: Cornelia Nordström
"Det är mycket hos honom som jag kan identifiera mig med. Hans äventyrslust, hans känsla för de förtryckta slavarna. Han var på en gång lidelsefull och saklig. Det tror jag kan passa in på mig också." Så säger Per Wästberg om Linnés siste lärljunge, om vilken han skrivit den biografiska romanen "Anders Sparrmans resa". Foto: Cornelia Nordström

"Jag har tvingats såra tre personer"

Läs fler krönikor! Här är Cecilia Hagens samlingssajt
ANNONS:
FAKTA

Det här är Per Wästberg

Ålder:
74
Familj: Sofia Wästberg, konstnär. Barnen Johanna, författare och Jakob, företagare och designer av barnkläder, från ett tidigare äktenskap.
Bor på: Grevgatan, Östermalm, Stockholm.
Sommarställe (mer än så): Kåseberga på Österlen.
Uppvuxen i: Stockholm.
Mamma var: Greta Wästberg, direktör för Rekolid (arkivfotografering).
Pappa var: Erik Wästberg, chefredaktör Nya Dagligt Allehanda, kolumnist i Svenska
Dagbladet.
Är själv: Författare, akademiledamot, ordförande i Nobelkommittén för litteratur.
Utbildning: BA Harvard, Fil. lic. Uppsala.
Karriär: Chefredaktör DN 76–82 (enda fasta anställning), ordförande International PEN 79–86, ordförande Samfundet S:t Erik, vice ordförande Skönhetsrådet, olika uppdrag i Afrika.
Goda egenskaper: Tålamod och livslust.
Sämre egenskaper: Godtrogenhet, motvilja mot strapatser.
Gör vågen för: Envisa frihetskämpar som Mandela och Solzjenitsyn.
Sågar: Kvällspressens sensationslystnad (”Tro aldrig på vad du skriver i tidningen” sa Malcolm Muggeridge)
Motto: Det är den intelligenta människans plikt att vara på gott humör – Henry de Montherlant.

Visa merVisa mindre
Cecilia Hagen möter Per Wästberg, aktuell med ny bok om Linnés lärljunge.
Per Wästberg, du har just utkommit med en bok om Linnés yngste lärjunge, Anders Sparrman. Varför? Missade du det faktum att det var förra året som det var stort Linnéjubileum?
– Det där kan jag inte fästa mig vid, jag har haft Sparrman i bakhuvudet länge och det har mognat fram nu.
– För tjugo år sedan ärvde jag hans stora sjömanskista, den han hade med till Kina och Sydafrika och med kapten Cook runt jorden. Sen dess har han intresserat mig.
– Det är mycket hos honom som jag kan identifiera mig med. Hans äventyrslust, hans känsla för de förtryckta slavarna. Vi var bägge 28 år när vi kom hem från våra långa Afrikaresor.
– I den här boken har jag blandat hjärteblod och forskningslust på ett sätt som jag inte tidigare gjort.
Finns det något du inte tidigare gjort? Du har vid det här laget åstadkommit ett femtiotal böcker av skiftande slag, ingen är väl så produktiv som du. Och du var väl bara barnet när du började inom journalistiken?
– Jag hade en serie i Aftonbladet som hette ”En tolvårings syn på saken”. Jag gick dit sen Nycop på Expressen nobbat mig. När jag fyllt tretton tröttnade Aftonbladet och då gick jag till Svenskan och skrev ”Kamrater i fyran”.
– I den serien berättade jag om en icke namngiven kamrat – han hette Lagergren – som brukade fuska. Vår lärare hade läst det, förstod vem det handlade om och örfilade upp honom. Själv fick jag klasstryk och det fann jag mig i.
Det där är skribentens typiska dilemma.
– Jag bytte ämne till ”Gubbar i fyran”, om lärarna under fingerade namn. En blev igenkänd av sin fru. Han blev rasande, låste in sig med mig i vårt klassrum och skrek åt mig att antingen så skulle jag relegeras eller så tänkte han sluta och utanför stod klassisarna och ropade ”leve tryckfriheten!”
– Det slutade med att han bytte klass, jag fick nedsatt betyg i uppförande och ordning och rektorn ringde till Svenskan och fick ett löfte om att jag aldrig skulle få skriva där mer. Då blev det DN.
Sinar aldrig kreativitet?
– Ett sätt att motarbeta skrivkramp är att ha ett par projekt på gång samtidigt, så det brukar jag ha. Men någon gång sinar den kanske, det kan jag inte veta. Fast jag har inte planerat framåt på det sätt som Jan Myrdal och Sven Lindqvist har, de vet redan hur många verk de har kvar att skriva. Själv improviserar jag mig fram.
Men skriver du dagligen?
– Ja, det gör jag. Ingen dag utan en rad. Det är för mig som att borsta tänderna.
Personligen läste jag dig som mest intensivt i slutet på 60-talet då du skrev din ”Luftburen”-svit, som sen blev film. Det var nog främst de detaljerade erotiska eskapaderna i Stockholms innerstad som fängslade. Var de rakt upp och ner självbiografiska?
– Det blev en mycket dålig film av den sviten. Men visst, innehållet byggde på mitt kommande liv med min andra hustru, Margareta Ekström. Det var själva drivkraften.
Alla som skriver plockar ur det egna livet, den egna erfarenheten. Var skulle de annars hämta allt material ifrån? Just du har dessutom skrivit dina memoarer, i flera omgångar dessutom.
– I slutet på 90-talet kom ”Ung mans dagbok” och ”En ung författares dagbok”, de är helt autentiska, om mitt liv från tolv till tjugo. 2006 kom ”De hemliga rummen”, om mitt liv från när jag börjar minnas det tills jag är tjugo år och 2007 kom ”Vägarna till Afrika”, från det jag var 21 tills jag blev 32 och mötte Margareta Ekström.
– Det är lättare att skriva om sina tidiga år, de minnena är så intensiva och man behöver inte ta så mycket hänsyn.
Sensationslysten som jag är ser jag fram emot de delar som avhandlar ditt andra och tredje äktenskap och det du lever i nu. Du ställde till med ett upprört rabalder i dina egna kretsar när du bröt upp ännu en gång efter att ha träffat din senaste, 32 år yngre, polska hustru.
Kan du förstå det?
– Hon är min sista hustru. Och ja, jag förstår det på så vis att när jag mötte Sofia hade jag precis fyllt 70 och då trodde förmodligen alla att jag var i säkra händer. Nu uppstod väl oro och avund eller svartsjuka.
– Nu råkar Sofia vara från en traditionell och gammaldags uppfostrad familj, det hela var kanske inte så farligt som det verkade.
Per Wästberg träffade Sofia när han var 70 år. Foto: Stella PicturesHon stavade sig Zofia förut och hade då ett polskt efternamn. Du stavade om henne gav henne efternamnet Augustdotter. Är du hennes Henry Higgins?
– Det kanske är en naturlig fråga, men det stämmer inte. Jag stavade om hennes förnamn till Sofia. Vi var överens om att stryka hennes svåruttalade polska efternamn. Augustdotter är helt enkelt hennes vanliga slaviska patronym; pappan hette August. Det blev enklare så. Nu heter hon Sofia Wästberg. Och det är inte bara jag som lär henne saker. Hon är en av livet erfaren person och har lärt mig mycket.
Du skriver i faktarutan att hon är konstnär. Vilken sorts?
– Hon har varit fotograferande. Nu målar hon i olja i en inte alltför otraditionell stil.
Ser du dina skilsmässor som misslyckanden?
– Jag är kanske inte så starkt lagd för skuld och skam rent temperamentsmässigt, men jag är olycklig för att jag gjort tre personer illa.
– Jag tror inte att jag gjort många andra människor illa, jag anser mig vara en mycket snäll och diplomatisk och hänsynsfull person.
– Men i de här fallen har jag tvingats såra tre personer långt mer än jag någonsin velat och det har alltid känts som en skugga.
Anders Sparrman i din bok träffar också en mycket yngre kvinna på gamla dar. Jag anar att kärlekshistorien där baserar sig på din egen.
– Ronny Ambjörnsson, lärdomsprofessorn, fick manuskriptet i förväg och han tillfogade att detta var en av de vackraste kärleksskildringar han läst.
– Jag kan ju inte neka till att mitt möte med Sofia, som nu är några år gammalt, gav mig den här inspirationen.
– Vi har gift oss inte bara en, utan två gånger. Första gången på svenska ambassaden i Paris och sen nu i januari på ön St Barthélemy där Anders Sparrman var erbjuden att bli guvernör. Vi gifte oss i den gamla svenska kyrkan i Gustavia. Den är anglikansk numera, men den toleranta biskopen av östra karibiska stiftet tillät oss ändå att göra det.
Du har alltså ingått fyra äktenskap. Hur kommer det sig, tror du?
– Det har jag inget svar på annat än att varje gång har det varit en så genomgripande passion att någon annan väg inte har varit möjlig.
De flesta av oss upplever säkert inte så mycket som fyra genomgripande sådana under hela livet. Har du alltså en särskild talang för passioner?
– Jag har skrivit om Sparrman att han var på en gång lidelsefull och saklig. Det tror jag kan passa in på mig också.

PS

Vi träffas i hans oändligt sparsamt och sparsmakat inredda våning. Allt går i vitt/duvblått/beige. Han är ganska nyinflyttad, sålde i samband med senaste skilsmässan paradvåningen invid Johannes kyrka och har nu återvänt till det Östermalm han så ofta skildrat. När jag kommer hem igen finns redan ett oroligt mejl från honom i min dator: han har väl inte avslöjat för mycket om sitt privatliv? Tvärtom, svarar jag, tvärtom.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Senaste nytt
ANNONS:
SPORT
NÖJE
ANNONS:
BLOGG
Mest läst i dag
ANNONS:
SPORT
NÖJE
FÖR DIG MED SURFPLATTA
PARADISE HOTEL-BLOGGEN
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: