- Jag har inte vant mig än, men jag har förstått att jag bör försöka skilja på det och verkligheten. Fast det är inte viktigt att befinna sig här, det är inte det.
All denna uppmärksamhet har du din rånarpappa att tacka för. Har du gjort det?
- Nej, och jag tror inte att jag ska göra det heller. Det är inte så himla coolt alltid att han är min pappa. Det är ju sorgligt också.
Men du nämner honom i ungefär var tredje mening.
- Jag har använt mig av honom och han har blivit min identitet. Nu ska jag försöka göra mig ett eget namn. Bli Jackie Ferm och inte Svartenbrandts dotter.
Var det du själv som ringde upp Slitz och bad att få vika ut dig?
- Jag har en plan och Slitz ingår i den. Och det här var första steget som sen ska leda till något bra, till en chock för alla, till en bra chock, inte till något en nakenchock.
Berätta om din uppväxt, om livet så här långt.
- Jag hade en fantastiskt lycklig barndom tills jag blev åtta år. Pappa satt ju inne överallt, så vi flyttade runt efter honom, mamma, min lillebror Jack, min andra lillebror och jag. Livet var rätt normalt. När andra barn sa att de skulle till Liseberg över helgen, så skulle jag till pappa på Kumla.
- Men vi hade det bra, bodde i radhus, hade bra ekonomi, mamma småjobbade, vi var en familj. Tills hon fick hjärnblödning 1998. Det var då allting började. Hon fick panikångest efteråt, och försökte döva den på olika sätt.
- Vi flyttade till Skåne och där började helvetet. Mammas problem gjorde att jag fick börja ta hand om mina bröder alltmer och mammas nya kille, som hon gift sig med, började bråka med henne allt oftare. Jag ville bara att hon skulle må bra, så jag vågade inte lämna henne ensam med honom.
- En gång slängde jag en skridsko i huvudet på honom för att försvara henne. Allt var bara skit och skit och skit.
- Sen kom pappa dit och såg hur vi hade det och att vi höll på att bli vräkta. Han visste inte att mamma hade en ny kille, så han gav sig på henne och jag gick emellan så jag fick också stryk.
- Nu hade soc fått nys om saken och en fredagsmorgon fick vi veta att vi skulle få flytta till ett jourhem inom två timmar, jag och Jack till ett och min andra lillebror till ett annat. Och lite senare hamnade vi i varsitt fosterhem. Vill du att jag ska fortsätta?
Gör det.
- Det funkade inte i det där fosterhemmet. På jourhemmet hade jag blivit tillsagd att visa känslor, här fick jag inte göra det. Mamman där skickade mig till BUP för att hon trodde att jag fått anorexi för att jag inte ville äta hennes äckliga rotmos, men det hade jag inte, jag åt hos kompisar.
- Jag pallade inte med den där familjen och de orkade inte med mig så då fick jag flytta tillbaka till jourhemmet och där ville de att jag skulle visa känslor igen fast jag just hade lärt mig att inte göra det.
- Nu blev jag rebellisk och rymde och sov i lådor som det stod "sand" på och betedde mig som skit så jag fick LVU (lagen om vård av unga) och efter ett halvår hamnade jag på Rosenkullen, ett HVB-hem (hem för vård eller boende). Nu är jag ungefär 13 år. Där hade de helt sjuka regler, jag fick inte ha svarta kläder för att det framhävde mitt onda inre och vi skulle gå på led till vardagsrummet och lydde man inte fick man sitta i timmar på pallen i hallen.
- Det där hemmet fick stänga efter att TV4 varit där. Sen hamnade jag på ett annat HBV-hem och det var bra och där var jag tre, fyra år tills jag fick min lägenhet, de hjälpte mig till den.
- Jag kan berätta om händelsen med Jack också, det tycker jag är viktigt. Jag bor på behandlingshem, är 16 år, min andra lillebror bor i fosterfamilj, pappa sitter inne, mamma är i Dalarna Och sen dör Jack, min lillebror, i en bussolycka. Jag fick kolla på Jacks lik och pussa hans panna och säga hej och fixa kistan och violinisten till begravningen. Och då tänkte jag att nu dör jag också. Man blir knäpp av sånt där.
Men det har du inte blivit.
- Nej. Och jag har aldrig börjat med droger eller alkohol. Efter Jack testade jag lite, men jag har aldrig fastnat.
Vilken kontakt har du med dina föräldrar nu?
- Jag har inte träffat mamma på tre år. Men jag pratade med henne i telefonen för några veckor sen. Pappa har jag haft kontakt med hela tiden, utom i ett år efter misshandeln, så lång tid tog det för mig att för-låta honom. Hemma har jag hela pärmar fulla med hans brev.
Finns det några vuxna du litar på?
- Jag har en bullmamma i Skåne, hon jobbar på hemmet där jag bodde. Hon har fem döttrar, hus på landet och hästar. Där brukar jag gå ut med hundarna i skogen och vi bakar hallonpaj.
Nu kan man se dig i "Paradise Hotel" om man vill. Har den dokusåpan varit bra för dig? Vinner du en kvarts miljon på slutet?
- Det får jag inte säga. Men det har varit väldigt bra för mig. Och att ha sex och spy och göra sånt i tv, det är också ett slags politik brukar jag säga. Folk lyssnar på en sen. Och tar till sig det man säger.
Hur tänker du dig livet efter "Paradise Hotel"?
- Jag tänker att mitt liv ska bli bra. Det kommer det att bli. Jag har så mycket planer. Och så tänker jag skriva en bok om mitt liv, det är många som har bett mig göra det.
- Jag vill att den boken ska vara lite rolig också, hittills har livet varit som en sorts komedi, en svart komedi kanske, men ändå en komedi. Det finns mycket roligt jag kan berätta.
- När jag var två år till exempel, har de berättat för mig, då hade vi det rätt fattigt, knappt någon mat hemma och en dag hade vi inte ens mjölk. Då blev min mamma skitsur på min pappa och sa: "Men Lasse, för fan, gör något vettigt, gå och råna en bank!"
- Efter några timmar kommer pappa hem med hela Statoils handkassa. Och med ett paket mjölk under armen! Du ser, det är sjukt, men det är lite kul också!