Vi kände honom, tyckte vi. Och framför allt respekterade vi honom, vi gjorde det allihop. Trodde på vad han sa. Och det var det viktigaste för honom: hans med åren allt starkare trovärdighet.
Men trots att han blev till en del av vår vardagstillvaro visste vi ganska lite om honom, om personen utanför tv-studion, om själva människan Jarl Alfredius. Och det var ett medvetet val från hans sida.
Han ville hålla det privata privat, och det lyckades han med.
Lyckades hålla den svåra balansen mellan att ha ett eget liv och att vara en av våra mest igenkända, mest folkkära, personer.
Som givetvis trivdes med att synas, annars hade han inte blivit så långvarig på posten som "Mr Aktuellt".
- Jag tycker om att sitta i rutan, berättade han för journalisten Per Öqvist 1997. Det förhöjer livskänslan och det är som ett slags gift.
- För mig är "Aktuellt" en fantastisk plattform. Att få sätta agendan. Att få "tala till folket".

Från början tänkte han sig att få göra detta från en teaterscen. Direkt efter studenten i Norra Latin började han på en ettårig teaterutbildning och sökte sen in till scenskolan.
Först en gång, tillsammans med Lena Nyman, men då var det bara hon som lyckades. Han var för nervös. Sen en gång till förgäves och då var han om möjligt ännu nervösare. I efterhand var han tacksam för att han sluppit undan med blotta förskräckelsen.
I stället började han på Journalisthögskolan 1968, året när det var studentuppror och stormöten och eldande tal hölls stup i kvarten.

Han hade vuxit upp i vad han betecknade som en typisk medelklassmiljö i Sollentuna. Han hade varit del av en kyrklig ungdomskrets.
- När jag lämnade den och kom ut i en värld som inte var lika borgerlig och ombonad, var det omstörtande.
Vi gick samtidigt på den omstörtande högskolan, Jalle och jag, och även om han inte hörde till de mer uttalade revoltörerna, så märktes han tydligt. inte minst för att han var den sötaste pojken i hela klassen och trevlig och rolig dessutom. Men han var inte lättfångad. Vi var många som gick bet.
Det skulle dröja ett bra tag innan någon lyckades fånga in honom för gott, han kunde liksom aldrig bestämma sig.
Han flyttade inte hemifrån förrän han var 26 och gifte sig inte förrän han hunnit fylla 38 år. Men då med sin Lena som han fortsatte att vara gift med för alltid. Och som är mamma till hans båda barn, Hanna och Elliot.

När de möttes jobbade han fortfarande på radion, det var där han hamnade efter våra två gemensamma år. Och där blev han kvar länge.
Han hann tillbringa tolv år på "Dagens Eko", där han bland annat ägnade sig åt kulturbevakning, innan han år 1986 gjorde sin entré hemma i våra vardagsrum.
Innan han, vid sidan av Claes Elfsberg, blev den vi satte vår tillit till när det stormade kring husknutarna.
Så här formulerade han det:
- Jag har en hyfsad framtoning i rutan och har med åren fått allt större trovärdighet. Jag inbillar mig att jag har en förmåga att sälja nyheter till tittarna så att de blir intresserade.

Den från början ganska pojkaktiga Jarl Alfredius fick med åren en alltmer självklar pondus och alltmer distingerat grånande tinningar.
Med intresse följde vi hur hans slipsar skiftade färger och mönster och hur hans slipsknut ändrade form och storlek. Under en kort tid var slipsen helt borta och en viss förvirring rådde i våra hem innan den satt på plats igen.
Han fick det ganska hett om öron, i dubbel bemärkelse, när han iförd hjälm och skottsäker väst sände direkt från krigets Sarajevo. Civilbefolkningen fick klara sig utan skyddsutrustning i granatregnet och den kontrasten väckte kritik. Själv såg han tiden där som den mest omskakande och mest lärorika han upplevt.
Men det var bara undantagsvis han lämnade hemmastudion. Och där var han säker och trygg, där inträffade aldrig några verkliga katastrofer.
Den enda incident han brukade dra sig till minnes, var den gång då en gäst råkat placera sitt ena stolsben på telefonsladden. Det gjorde att han inte kunde lyfta telefonluren mer än någon centimeter och därför fick lägga huvudet på studiobordet när han skulle tala i den.

När han i oktober 2002 för första gången fick resa sig från sin stol och börja vandra omkring i studion i helfigur, var det nästan en sensation.
- Det är väl bäst jag skaffar mig ett par nya snygga skor nu, sa han då, jag har haft samma ända sen starten 1986.
Han ansåg sig ha ganska kort stubin, tyckte sig vara alltför lättirriterad. Och blev några gånger rent rasande på sina chefer.
- Jag är självkritisk på ett sätt som kan vara nästan destruktivt. Jag har svarta hål som jag trillar ner i med jämna mellanrum.
Detta motverkade han genom att sjunga. Sången gjorde honom lugn och glad. Han ägande sig både åt körsång och åt att ta lektioner i solosång.
Två gånger fick tv-publiken njuta av denna talang. En gång när Lasse Berghagen satte mikrofonen under näsan på honom under en publikvandring i "Allsång på Skansen" och en annan när kollegerna gjorde ett inslag från hans repetitioner inför ett framträdande på Kulturama.

Red gjorde han också, han var gammal kavallerist. Rida var något han hoppades kunna ägna sig åt mer efter pensionen.
Som gott kunde dröja, ansåg han.
Han fyllde 65 år den 3 januari 2007, men hade inte en tanke på att dra sig tillbaka.
- Jag har ingen lust att sluta, jag tycker om att jobba. Jag stannar så länge jag får. Minst två år till. Och jag tror att man blir som allra bäst vid 70.
Men redan i juli förra året gjorde han sitt sista besök hemma i våra vardagsrum. Och trots att vi hoppats på att hans snart skulle vara tillbaka, vet vi nu att det aldrig blir på det viset.
Och det, "Jalle", är mycket, mycket tråkigt.