Drottning Elizabeth och Margaret Thatcher, vilka tanter! Man behöver varken vara rojalist eller stenhårt konservativ för att inse att bägge dessa brittiska damer är gjorda av ett ytterst sällsynt, mycket hårt virke. Och att man inte skulle vilja leva i skuggan av någon utav dem.

Och man bör nog vara väldigt oemottaglig om man på ett trovärdigt vis ska kunna hävda att man inte skulle drabbas av deras respektive ­karismatiska utstrålning om man någonsin kom i närheten av någon av dem.

Eller hade kommit i närheten, är bäst att tillägga. Baroness Thatcher of Kesteven är inte längre den hon varit, rent mentalt sett.

Drottningen däremot verkar ha haft mer tur med generna. Och just henne har jag kommit i närheten av och jag blev förstås alldeles star struck. Men så var jag inte mer än 37 år då. Nu hade det varit en annan sak, även om jag hade tyckt att det varit ytterst intressant nu också.

Det var den 25 maj 1983 vi möttes, Lilibeth (hon kallas så bland släkt och vänner) och jag. Hon och Philip var här på statsbesök och jag var inbjuden att ta en drink med dem ombord på den kungliga jakten Britannia.

Jag var tyvärr inte ensam gäst ombord, jag hade sällskap med en skrälldus andra murvlar. Men vi fick faktiskt tala med henne och mingla runt henne, något som hade varit otänkbart hemma i Storbritannien.

Jag minns att jag nervöst rodnande lyckades klämma ur mig en fråga om hur färden över Nordsjön varit och att hon svarade något charmant och till intet förpliktigande.

Lite lätt skakad blev hon ändå när någon ­refererade till hennes nyfödda barnbarn som "den lilla tjocka babyn William".

Mrs Thatcher, Milk Snatcher (hon tog ifrån skolbarnen deras gratismjölk), har jag däremot aldrig haft det något diskutabla nöjet att få skåda i vitögat.

Men jag vet att jag i någon byrålåda har ett brev ifrån henne. Där står, på mycket korrekt engelska, att hon inte har för avsikt att låta sig intervjuas av mig. Och så hennes underskrift i bläck, riktigt bläck, verkligen inte kulspets. Just nu lyckas jag inte hitta brevet, det kommer väl fram när jag döstädar.

En som faktiskt fick träffa Maggie var Stina Dabrowski. Och aldrig har väl den före detta premiärministern varit så imposant och så skrämmande och så konsekvent som när hon fnysande av förakt avfärdade Stinas propå om att hon skulle hoppa i slutet av intervjun. Stina hade som gimmick att alltid få sina offer att göra det och alla lydde, till och med Dalai Lama. Men icke Margaret Thatcher. Drottning Elizabeth hade också vägrat, om nu Stina hade förmått sig att fråga. Men inte ens hon har haft den möjligheten, the Queen ger inga intervjuer. Ever.

De är mer aktuella än någonsin, dessa ständigt aktuella kvinnomonument. Drottning Elizabeth, 85, kunde i dagarna fira 60 år på tronen och Järnladyn, som är ett år äldre, porträtteras just nu på filmduken.

Från 1979 till 1990 styrde de landet tillsammans och möttes på tu man hand en gång i veckan. Tycke uppstod aldrig.

När bägge varit på samma kalas iklädda klänningar i samma blå (utgår jag ifrån) kulör, meddelade Thatchers stab Buckingham Palaces att man fortsättningsvis borde konferera om de bägge damernas utstyrslar så att inga vidare ­pinsamheter inträffade.

Palatset svarade: "The queen doesn't notice what others wear".

Och ju oftare även grönsakshandlardottern från Grantham talade om sig själv i pluralis majestatis, desto sämre blev deras relation.

Vi var inte road. Och det var inte vi heller.

Jag säger bara: vilka tanter!