Micael Bindefeld, gratulerar på födelsedagen. Hur pass krisartat känns det att bli femtio?
- Själva siffran har jag lite svårt att förlika mig med. Jag kan få för mig att det egentligen är trettio jag fyller. Man är som ett träd, barken blir skrovligare och grövre, men insidan är hyfsat intakt och för varje årsring blir själva innehållet än mer innehållsrikt.
Du är hela Sveriges särskilda festfixare. Berätta nu om din egen redan så uppmärksammade femtioårsfest. Jag antar att den, som med allt du gör, var planerad in i minsta kontrollerad detalj.
- Sin femtioårsdag tycker jag att alla ska fira rejält, det är ett fantastiskt tillfälle att ordna kalas. Men hur mitt var, det vill jag behålla för mig själv.
Fast det kan du inte helt och hållet. Hela Sverige vet nu att du har bjudit 120 personer på en flygresa. De inbjudna visste inte vart, bara att de skulle packa badkläder. Det blev Mallorca. Hade ni skoj?
- Det talar jag absolut inte om. Det här var tänkt att vara hemligt och inget som någon utanför kretsen borde ha känt till.
Men någon kunde tydligen inte hålla tyst ända från mars, då korten damp ner. Generöst låter det i alla fall. Och mycket dyrt.
- Det är min present till mig själv. Det kan verka rent megalomant. Och det är det kanske. Jag gjorde något liknande när jag fyllde fyrtio och då var målet Mykonos.
Mona Sahlin, Nyamko Sabuni, Ulrica Messing, Eva och Efva, Ulf Adelsohn, Elisabeth Tarras-Wahlberg, Carola, Marie Fredriksson, Måns Herngren och bror din var några av gästerna. Var det samma gäng nu som då?
- Ungefär. Det är svårare att få nya vänner när man blir äldre. Och är man en namnkunnig person är det ännu svårare, för man är mer på sin vakt, mindre benägen att släppa främmande människor inpå livet.
Är du säker på att de är riktiga vänner, alla de där personerna? Eller är det i själva verket ett lass kändisar som du har nytta av rent yrkesmässigt och som har nytta av dig i sin tur?
- De är alla mina sanna vänner. Några har jag lärt känna genom mitt yrke. Ett par stycken var mina kunder på 80-talet, då jag var frisör, popstjärnor jag brukade klippa som har blivit privatvänner och som jag inte längre har någon yrkesmässig relation till.
Men i ditt mycket speciella yrke måste det ändå vara svårt att skilja mellan vilka som är ens verkliga vänner och vilka som vill vänslas för att få komma på de glamorösa kalasen.
- Jag tycker inte att det är svårt, men jag tror att det kan vara det för mina gäster. Har jag en offentlig tillställning är jag lättillgänglig och pratsam och då tror jag att folk kan uppleva det som om jag är närmare dem än jag är. Själv ser jag detta sätt att vara som en del av min yrkesroll. Men sen när jag åker ut till landet och är mig själv, då vill jag inte ha den världen och mycket få av de här människorna nära mig.
Din förmåga att blanda olika sorts människor på festerna, är det ditt särskilda kännetecken?
- Det var helt revolutionerande när jag började som festarrangör i slutet av 80-talet. Människor från olika samhällsklasser, i olika åldrar och på helt olika inkomstnivåer trängdes på samma tillställningar. För Stockholm var det något alldeles nytt. Dagen efter min första fest fanns det en bild på Expressens etta av SAS-Carlzon och Lili och Susie tillsammans. Det ansågs häpnadsväckande.
Du har alltid varit bra på att få utrymme i medierna. Skrämmande bra.
- När jag började, ungefär tjugo år före Britney Spears-eran, var kändisutrymmet i kvällstidningarna begränsat till ett par spalter varje söndag.
- När jag ordnade min första filmpremiär direktsändes den i tv-programmet "Svepet". Jag hade fixat så att ett team var hemma hos Lill-Babs och hennes döttrar Malin Berghagen och Kristin Kaspersen när de gjorde sig i ordning inför festen, att en tv-kamera var monterad i den limousin som körde dem dit och att ytterligare ett team tog emot dem när de anlände.
- I en värld där det bara fanns två tv-kanaler var detta ovärderligt reklamutrymme.
Ditt sätt att i början tjata till dig uppmärksamhet från tidningarna har blivit legendariskt, du lär ha tjatat ihjäl en hel hoper nyhetsredaktörer.
- Jag var enormt enträgen. Jag ger mig aldrig. Och jag får väl ta på mig en del av skulden för att hela mediebilden har blivit så trivialiserad, förflackats så till den milda grad att inte ens jag känner mig riktigt bekväm med den längre.
Men nu behöver du knappast tjat mer. Nu är det alla andra som tjatar på dig, som vädjar om att få stå på din omsusade lista. Hur ser den ut?
- Det är inte samma personer som bjuds på alla fester, varje kund får och förtjänar en skräddarsydd gästlista. Polarpriset har sin, Elle-galan en annan. Den ska passa kundens målgrupp. De här påkostade festerna är ju inte bara till för att folk ska ha kul, man vill få någon utdelning av dem också.
Men någon baslista har du kanske ändå?
- De som snurrar oftast är kanske 2500 namn. Nya kommer till, gamla försvinner. Jag uppfattas ofta som cynisk för att jag sköter detta som ett jobb och försöker att inte ha personliga relationer med alla de här människorna. Mediemaskineriet tuggar i sig och spottar ut namn med accelererande hastighet. Folk kommer ofta fram till mig och frågar: 'Vad har jag gjort, varför blir jag inte bjuden längre, var det för att jag klagade på att kön var för lång förra gången?'
- Svaret är att så är det inte alls. För mig är det bara business. Och hade jag inte hanterat uppdragen så professionellt, hade jag inte varit där jag är idag.
Men hur vet du vilka som är heta och vilka som kallnat?
- Jag konsumerar hutlösa mängder medier där jag läser allt om alla och jag har enormt duktiga medarbetare. För att åskådliggöra hur det funkar så är det så här: Ungefär tusen gäster får plats på biografen Rigoletto. Av dem är det max 25 som blir plåtade vid en premiär. De och deras respektive utgör 50 personer.
- Resterande 950 personer på premiären kommer visserligen inte i tidningarna, men är minst lika viktiga på andra sätt. För att de är respekterade inom vissa inflytelserika grupper, för att man där lyssnar på deras åsikter.
Du är lysande på mycket, men du har haft rykte om dig att vara en ganska usel chef.
- Det har jag säkert varit, man kan inte vara bra på allt men jag tycker att jag gör framsteg. Fast det är ingen ursäkt. Jag är krävande men kräver ännu mer av mig själv. Det är mitt namn som står på allt som lämnar vårt företag. Jag känner ett otroligt stort ansvar för allt vi gör. Jag lever, sover, drömmer, vaknar med mina uppdrag. Pressen är hård på mig, även om jag tycker om att arbeta under press.
Ditt företag bara växer. Du har 16 anställda nu och en väl tilltagen aktieportfölj. Är du nöjd med dina femtio första år?
- Jag tycker att jag har skaffat mig ett bra liv. Jag har roligt på jobbet varje dag och skickliga medarbetare och vi får hela tiden uppdrag som andra byråer skulle mörda för.
Och vad vore det ultimata uppdraget?
- Tja, att få ordna Nobelfesten vore förstås kronan på verket.