Vi var så kulturella förra helgen, drottning Silvia och kungen och jag. Så kulturella att hälften vore nog.
Vi gick på TEATERN.
Att gå på TEATERN kräver en ansträngning som man inte alltid är beredd att prestera. I synnerhet inte en fredagskväll då man hade kunnat se "På spåret" och peka finger och vråla att fattar de fortfarande inte att de är på väg till Genua, herrejisses, hur korkade kan de vara?
Jo, det känns ofta som att TEATERN måste stavas med stora bokstäver fast den gör allt för att man inte ska tycka så. Ännu större bokstäver krävs för att gå på OPERAN. För mig i alla fall. Som ska gå på "Lohengrin" om ett par månader och redan håller på att ta sats. Den tar visst fyra timmar. Men jag ska klara av'et, för jag vill klara av'et och jag kan klara av'et och det där var knyckt från Martin Ljung.
Fyra timmar, allra minst.
Häromdagen skrev författaren Aase Berg en artikel på Dagens Nyheters kultursidor om att hon måste erkänna att hon tycker att det är jobbigt med teater. Fast å andra sidan liksom.
Det var en sådan där artikel som känns beställd för att skapa debatt och som skribenten ställer upp lite halvt motvilligt på att genomföra eftersom det kan bli så fel.
Det är ju så viktigt, som Helena Bergström sa till mig i går, att man ser till att hänga upp sin hatt på rätt krok.
Att man som finkulturell ser till att få fortsätta räknas som det annars vet man inte vart man ska ta vägen, huga, man kanske inte får vara med och leka om man hänger smäcken fel.
Mycket riktigt var det några skribenter som stod till tjänst med att nappa och bli indignerade och sen var det hela glömt tills man tråder den där rituella dansen igen om något år eller två.
Vi mer fulkulturella, vi kan däremot tala om att vi tycker att det har sina sidor att gå på TEATER. Vi går dit, somliga av oss, trots att vi ofta tycker att det tar emot. För att vi ändå av någon anledning vill.
Nå, i fredags var det "Fanny och Alexander" på Dramaten och jag har sett filmen för många gånger för att riktigt kunna glädjas åt scenversionen. Jag kunde inte frigöra mig från den och det kunde förstås inte skådespelarna heller. Jonas Karlsson var Jarl Kulle, försökte i alla fall vara Jarl Kulle eller försökte låta bli men blev det ändå fast inte riktigt lika bra men likväl utmärkt. Marie Göranzon var lysande i att inte vara Gunn Wållgren men det är klart att Gunn Wållgren är bättre på att vara just Gunn Wållgren och medan man sitter där kan man inte låta bli att undra varför det alls görs en scenversion när filmen finns.
Och film är alltid lättare och roligare att gå på. Eller mindre teatralt. Eller mindre krävande. Jag vet, man ska inte vara så mentalt lat. Man måste gå på TEATER. Jag gör det.
Efteråt var det stående ovationer och att inte delta är att ses som en offentlig demonstration. Så man deltar.
Dagen därpå var Silvia och kungen där. Och hörde pjäsens Carlchen vråla åt sin tyska hustru för att hon inte lärt sig svenska ordentligt. Inte skulle väl Silvias Carlchen kunna bete sig så?
I söndags gick jag på Stadsteatern som omväxling. Såg Noel Cowards "Kort möte", regi Colin Nutley, baserad på älskad pjäs och film. "Som att spela lajv i en Colin Nutley-film", sa Colins fru till mig. Och det var en trevlig föreställning med filmade inslag. Fast det är nog tabu att kalla TEATER trevligt.
Och nu, när detta är skrivet, ska jag se sista delen av den oavlåtligt spännande tv-serien "Homeland", årets hittills största kulturella upplevelse för min del.
Och på just den kroken hänger jag min hatt.
