Om man haft turen att bli försedd med en liten rosenknopp, då ser man små knoppar precis överallt.
Jag talar om barnbarn. Och jag ska fortsättningsvis försöka förhålla mig sval och osentimental och nyter till sådana livets ultimata delikatesser.
Jag har just bytt min första bajsblöja på drygt trettio år. Lätt som en plätt. Och inte är det några problem med nattsömnen heller. Jag sover som en stock när hon och hennes föräldrar är uppe och härjar framåt småtimmarna.
Hon har alltså varit på besök igen. Det är en glädje när hon kommer, det är fantastiskt när hon är här och det är rätt rart när hon försvinner också, jag vet ju att det inte dröjer så länge förrän hon är tillbaka. Jag tror att jag lever i den bästa av världar. (Just det är jag för tillfället rätt ensam om.)
Nu har jag börjat antasta småttingar på stan också. Förut såg jag dem knappt. Nu vimlar det av dem och alla verkar ungefär lika nyutsprungna som min.
Just detta får mig att oupphörligen begå övergrepp och det på den vidhängande föräldern. Jag lägger huvudet på sned och kuttrar: ”Jag har en sån där också. Nästan likadan!” (Fast min är sötare, tänker jag tyst.)
Sen glömmer jag allt vad diplomati och konvenans heter, jag kan inte behärska mig, jag måste få säga det: ”Jag ser direkt att hon är åtta månader! Precis som min!”
Då tjocknar atomsfären, föräldern bleknar, mumlar att det är en pojke, det här, och han är elva månader gammal. Och så försvinner ekipaget i en väldig fart.
Man ska inte gissa högt. Att jag aldrig lär mig.
Som när någon kommer fram och pratar och är väldigt välbekant men ändå trillar inte polletten ner. Vem är det jag talar med? Vad är det hon säger? Att vi sågs hos Sofia och Gunnar? Att vi brukar träffas regelbundet men att nu börjar det bli väl länge sen sist?
Då vet jag, det är hon som heter Lisa någonting. Och så öppnar jag munnen och säger, för att visa att jag visst vet vem hon är trots att jag flackat med blicken:
”Så trevligt vi hade på kalaset, Anita. Och tänk så många roliga reportage vi gjorde tillsammans under fotbolls-VM i Italien 1990!”
Då tätnar luften, då blir hon alldeles stirrig. ”Pernilla”, flämtar hon, ”jag heter Pernilla. Jag är tandhygienist”. Och så iväg med henne. Och jag känner en plötslig oro för min framtida tandstatus.
Nu över till något helt annat och mycket allvarligare, hoppas ni klarar tvära kast:
Jag fick ett mejl från en person som var djupt upprörd. Hon hade läst en intervju med Mustafa Can där han berättade att han ska ha ett matlagningsprogram i radion i sommar och att han då ska ha gäster i studion som ska tala matminnen medan rätterna lagas.
En av dessa gäster kommer att vara en kvinna som suttit i förintelselägret i Auschwitz. Och hon ska berätta vilka rätter hon hallucinerade om medan hon svalt och människor omkring henne dog som flugor.
Det var det mest osmakliga personen som mejlade hade hört och hon ville att jag skulle ta upp saken här i krönikan.
För mig låter det som en balansakt av rang. Det kan bli djupt mänskligt och berörande, det kan bli okänsligt och katastrofalt. Jag vet inte om jag förmår lyssna.
Det är den syttende mai i dag. Och det här senaste året har gjort många av oss svenskar till med-norrmän, i själen och i hjärtat. Må en vänlig sol skina extra milt över alla flaggviftande norrbaggar, vi sympativiftar, lite blygt och i andanom.
Sen lär det dessutom var Kristi Himmelfärd. Ytterligare en lite krångligt splittrad arbetsvecka i maj, ännu en morgon utan tidning.
Är det förresten i dag jag ska ta sopkvasten till Blåkulla? Eller hur är det?
Oavsett vilket, det kan inte skada med ett extrabesök hos Hin Håle som världsläget ter sig just nu.
