En gång för länge, länge sen gick jag i en internatskola i Sigtuna.
Ett fängelse fanns det somliga som tyckte, men det tyckte aldrig jag.
Jag var nyfyllda elva år när jag började och jag skulle just fylla arton när jag slutade. Jag tillbringade livets kanske viktigaste år på den där skolan och att påstå att den blev som ett andra hem vore att underdriva, den blev som ett första hem.
Föräldrarna bodde utomlands, dem träffade jag jular och somrar. Mormor och morfar bodde i Stockholm, dem träffade jag under alla smålov.
Man fick inte åka in till huvudstaden annat än när det var lov, inte utan särskilt tillstånd av rektor och då skulle men ha mycket goda skäl, begravning eller bröllop var nog de enda skäl som var goda nog.

Så är det inte nu, nu är där helt annorlunda. Redan när Agnes Hellström gick där för tio år sedan var det mesta rejält förändrat.
Hon har just kommit ut med en bok om sina tre år på Hum - som vi kallade vår skola och som hon också kallar den - och den har jag just läst och då och då har jag kommit på mig själv med att gråta en skvätt, få saker gör mig så både smärtsamt berörd och nostalgisk som att bli påmind om den där skoltiden. Vad den gjort med mig är jag inte människa att sätta ord på.
Hon är i mina barns ålder, författaren, och det dröjer inte många sidor i boken förrän jag förstår vem hon är dotter till. Hennes mamma gick också på skolan, två klasser under mig. Och hennes moster gick i samma klass som jag och vi bodde allihop på samma elevhem, på Berga. Där bodde även hon, läser jag, och det är klart att det är intressant för mig att i en hel bok får ta del hur hon hade det hemma hos mig, trettio år senare.
Men inte bara för mig. Det är så många som är nyfikna på den här miljön, den är så pass sluten, så pass annorlunda, den väcker automatiskt både avund och aggressioner. Drivhus för överklassungar, rikemansungar, outhärdligt genommoderata bortskämda snobbungar. Det är svårt att inte generalisera.
När jag var liten diplomatunge i förskingringen ansågs det vara min rättighet att få gå i svensk skola, ingen skola var jämförbar, och UD betalade internatvistelsen.

Numera väljer ingen vettig människa att sätta sina barn på internat när de är elva år gamla, knappt några börjar före gymnasiet. Och den svenska skolan betraktas inte längre som bäst i världen, tvärtom. Och man har för länge sen förstått att det allra viktigaste för varenda unge är att om möjligt få växa upp hos de sina.
Det är en milsvid skillnad mellan Agnes och mitt Sigtuna. Vi var inte alls lika avancerade, inte på något plan, och vi hade inte alls samma frihet.
Pojkarna fick inte som nu tillträde till flickrummen, de fick inte komma in på flickhemmen alls utom ett par eftermiddagstimmar i veckan.
Å andra sidan behövde vi aldrig, som Agnes och hennes jämnåriga, kräla runt i gamla matrester som initieringsrit och hierarkin på elevhemmen var inte lika uttalad som den tydligen blivit med åren.
Det rådde viss pennalism bland pojkarna, det har jag förstått i efterhand. Men bland oss var det inte så.
Vi vande oss vid att det alltid, i varje ögonblick, fanns kamrater inom räckhåll att tillgå. Vi blev beroende av att det var så.
Åren efter studenten blev tuffa. Livet blev tufft. Det händer än i dag att jag kommer på mig själv med att längta tillbaka.
"Ränderna går aldrig ur" heter boken. Och så är det, på gott och ont.