Apropå absolut ingenting, eller möjligen för att trösta alla er andra - ni är inte ensamma om att ställa till det - så blev jag lila om fötterna och ställde till det häromkvällen.

Det hällregnade, jag skulle på kalas, jag hade ett par urgamla lilafärgade mockaskor på fötterna och dräneringen längs Stockholms gator är minst sagt bristfällig.

Det gick inte att ta sig till festen utan att på flera ställen tvingas vada genom decimeterdjupt, forsande vatten och väl framme var det ett par blöta, ill-lila fötter som stacks ner i de medhavda finskorna. Hade någon undrat hade jag hävdat att detta var en ny trend men ingen undrade. Det var så proppat med folk i salongerna att ingen kunde se vad som rörde sig under midjenivå.

Efter att ha talat om för en oändlig radda människor vad jag hette, fått lika många namn tillbaka varav inget lyckades fastna i minnet och efter att ha utbytt ett oändligt antal plattityder varvat med några häpnadsväckande nog ganska så väsentliga tankar och efter att ha intagit något fler glas vin än vad som är lagom, var det dags att vada hem igen.

Till min stora glädje var ett par grannar på väg att göra det samma och de hade beställt en taxi som jag och mina blöta skor skulle få följa med i, taxin var redan framkörd så det var lite bråttom, på med kappan!

Men var var då den? I entrén stod två klädställningar fullbehängda med beigefärgade regnrockar, alla med samma rutiga foder, jag fick leta en stund innan jag hittade min. Jag slängde på mig den och ilade mot utgången och på vägen dit råkade jag stoppa händerna i kappfickorna och vad var det där? I min regnrocksficka? En jättelik nyckelknippa som jag inte alls kände till, vem hade stoppat en nyckelknippa i min ficka, det måste ha varit någon förvirrad typ som inte såg skillnad på sin beigefärgade rock och min beigefärgade rock och stoppade fel, en sån klump! Jag sprang tillbaka, slängde åt värden knippan och sa att den kommer någon att efterlysa snart, och så kastade jag mig i taxin med rocken på trekvart, kom hem, gick och la mig, somnade, vaknade, steg upp, klädde på mig, åt frukost, det regnade igen, ryckte åt mig rocken och tog spårvagnen till stan. Under tiden hade jag hunnit sms-a gårdagens värdinna och frågat vem den där klumpen visat sig vara och hon svarade med ett oförstående sms: vem då, vilken knippa, vilken rock?

Det var ungefär då jag fick för mig att knäppa kappan om mig och det kändes lite avigt, vad var detta? Min rock var herrknäppt! Hur hade den blivit det? Knäppt åt fel håll!

Jag vet, jag vet. Så lång tid tog det för mig att förstå det ni begrep direkt, det var jag som tagit fel rock och den där knippan hade legat i rätt ficka. Sms-ledes fick jag nu veta att nycklarna var försvunna från kalaslokalen och min rätta rock likaså.

Sen gick det ett par timmar med avstängd mobil och när jag slog på den igen fanns ett glatt och lite generat meddelande från en herre jag gudskepris känner och han bad om ursäkt för att han tagit fel rock kvällen innan, han visste nu att det var min och han hade inte försökt ta på sig den förrän på morgonen och då kom han inte i den. Kunde jag förlåta honom?

Det kunde jag i min outsägliga nåd, jag for hem till honom, hans fru var hemma, vi utbytte plagg, hon bad om ursäkt för sin makes förvirring, jag log nådigt och nyckelknippan nämnde vi inte ens. Jag har ännu inte bekänt att det var jag som var skurken och det kommer jag aldrig att göra.

Hösten är nästan här, nu ska jag ut på stan och införskaffa ett par rejäla stövlar.