Fick ett mejl från Lotta.
Det var skrivet klockan fyra på morgonen noterade jag och insåg då omedelbart att ajajaj, hon har svårt att sova. Hon har vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om. Hon glömde att dra ner rullgardinen i sovrummet, hon väcktes av det nordiska ljuset och så klev hon väl upp och tassade i väg till datorn och började leka lite med den för att få tiden att gå och tröttheten att komma krypande tillbaka.
I mejlet hade hon skickat en länk och när jag klickade på den kom det upp en sida med reklam för ett särskilt effektivt amerikanskt bantningspreparat som kostade runt sextusen kronor om man köpte sig en hel kur och nu började jag surna till. Satt alltså Lotta mitt i natten och funderade över att jag var överviktig och borde göra något åt saken? Hon som till vardags är en så sympatisk och hänsynsfull och icke-dömande människa?
Hon kan inte ha varit nykter. Så måste det vara. Lotta krökar om nätterna. Hon kan hålla den nyktra fasaden uppe dagtid, men om natten och i skydd av hemmets väggar dricker hon och då brister omdömet och då kommer hennes inte fullt så trevliga drag fram och det är då hon skickar mejl om att jag är för fet. Kul. Eller rättare sagt: trist. Och pinsamt.
Bäst att inte svara, bäst att inte låtsas om saken, bäst att inte nämna detta nästa gång vi ses. Om vi nu alls ses igen.
Tekniken är inte bara av godo, konstaterade jag filosofiskt, den kan också ställa till det. Även om den hjälper oss att upprätthålla vissa kontakter på ett trevligare vis.
Vad Facebook anbelangar är just jag en passiv deltagare, men Wordfeud håller jag fortfarande på med. Jag har några kamrater som fortsätter att spela med mig och det framför allt, misstänker jag, för att de ständigt klår mig rejält. Och jag ständigt kräver revansch.
Då och då införskaffar jag en ny app. Om någon hävdar att jag inte klarar mig utan den och om den är gratis. Jag har Rumble. Jag vet inte hur man rumblar. Jag har en lustig sak där man pekar på djurbilder och de då börjar råma eller jama eller gläfsa eller gnälla. Har försökt roa ett flertal mycket små barn med dem. Men de är, till skillnad från oss lite äldre, måttligt imponerade.
I helgen var Tuva hos mig en stund. Hon är två och ett halvt år, något hon kan demonstrera med fingrarna. Hennes sätt att visa det där halva året är mest fascinerande och måste ses för att förstås.
I vilket fall så är hon förstås ett mobil- och datatekniskt geni. Med en lika lätt som självklar smekning öppnar hon sin pappas Iphone men hon satt faktiskt stilla och tycktes lyssna och titta på bilderna en stund när jag högläste "Vem räddar Alfons Åberg?" för henne. Fast redan innan jag kom till slutklämmen hade hon tydligt uttryckt att hon mycket hellre ville följa Alfons på Youtube.
Medan hon gjorde det skickade hennes far mig en Instagrambild. Nu har jag den appen. Jag har stött på ordet Instagram allt oftare i tidningsspalterna på sistone. Det har stått där helt utan förklaring. Som om varenda människa visste vad det var. Nu vet jag. Eller rättare sagt: nu har jag en krumelur i min mobil som det står Instagram på men jag vet inte riktigt vad jag ska ha den till.
Lottas mejl? Vad som hände? Jag sa förstås inget. Man är väl diskret. Tills hon själv tog upp det. Tog upp att hennes mejl kapats och att någon börjat sända ut meddelanden i hennes namn.
Tänka sig, sa jag, och satt sen och skämdes över hur alldeles för lätt jag har att förlora tilliten till även de mest stabila vänner.
