Inte för att jag vill vara kittslig, men jag tycker ändå att den måste påtalas.
Den där lilla felsägningen som slank ur Stefan Löfvens mun när han höll sitt allra första fina tal som partiordförande.
Han är säkert toppen på alla vis. Även om tungan hans slant. Det tycker alla.
Leif GW Persson till exempel, han såg direkt att det var en bra karl, har jag läst, en med samma bakgrund som han själv.
Vi gillar att kunna känna igen oss i andra människor. Vi litar på dem som är som vi. Män väljer män till bolagsstyrelserna. Vita medelålders svenska herrar i sidenslipsar väljer vita medelålder svenska herrar i sidenslipsar. Och Leif GW väljer Löfven. Så är det bara.
Fast att kvinnor alltid skulle välja kvinnor, det stämmer inte riktigt. Vi låtsas att vi skulle göra det, i systerskapets heliga namn. Men när det kommer till kritan gör vi det inte alls alltid.
Jag tror att inga har så starka fördomar mot kvinnor som kvinnor själva. Förklaringen kan vara att vi i århundraden fått oss ibankat, fysiskt som psykiskt, att vi är av en sämre sort. Och därför tror vi innerst inne att det fortfarande är så, även om vi inte vill vidgå detta.
Man kan bli mörkrädd för mindre.
Nå, Stefan Löfven, denna ur arbetarklassen sprungna, trygga klippa till ny partiordförande, han höll alltså ett bejublat tal, han hyllade Palme och han hälsade till Lisbet och han tackade Juholt och sen sa han:
”Det är så oerhört provocerande att se hur män…”…paus…(mycket kort paus, men lång nog för att någon, förmodligen Pia Johansson, hade tryckt på sin knapp i P1:s På minuten och vrålat att där var det minsann tvekan) ”...se hur kvinnor diskrimineras i vårt samhälle. Jag är övertygad feminist. Punkt, slut”
Jag undrar vad som for genom hans huvud under den nanosekund då han helt automatiskt sa män när han skulle ha sagt kvinnor, vad tänkte han? Han måste ha tänkt en oerhörd mängd tankar. Han borde ha gjort det. För hur kan det komma sig att det ord som ligger längst fram i munnen - även när man ska förklara att man faktiskt, trots att det finns de som tvivlat, är feminist - är ordet män. Och inte det korrekta ordet kvinnor.
Den där lilla talande fadäsen hörde jag spelas upp i P1 gång på gång den morgonen. Men ingen kommenterade den. Ingen skojade om den. Ingen nöp honom lite lätt i örat för den. Fnissade åt den. Förfasade sig över den.
Nu har han kanske pikats för den både här och där, det är nog bara jag som missat det, jag twittrar inte, jag bloggar inte, jag hänger inte med i flödet. Men det finns andra som inte heller gör det och därför tänkte jag att det är bäst att jag, på detta blygsamma utrymme, försäkrar mig om att denna freudianska slip inte går varenda människa förbi.
Stefan Löfven är säkert feminist, punkt slut. Vad han nu menar med feminist. Alla människor tycks ju ha olika synpunkter på det.
Jag tror att han anser att feminism innebär just det som jag anser att feminism innebär, nämligen lika villkor för kvinnor och män, lika lön för lika arbete, något som redan min farmor förgäves stred för.
Det ska inte ligga Stefan Löfven i fatet att han som Metalls ordförande var emot särskilda jämställdhetspotter, lönepotter, för kvinnor. Nu är han inte ordförande för det mansdominerade Metall längre, nu är han Socialdemokraternas partiledare och då tycker han förstås bums som man ska tycka som en sådan.
Men den där spontana felsägningen, den var allt lite förarglig. Punkt, slut.
DAGENS UNDRAN: Är Mats och Anna Odell släkt?
