Förmodligen vet ni vad det innebär. För ett par veckor sen skrev alla om detta fenomen. Nu gör jag det. Numera reagerar jag alltid med en viss fördröjning på det mesta. Jag ser detta som positivt, som ett tecken på mognad. Som att jag inte gör allt när alla andra gör det. De deltar i ämnesdrev. Alla på en gång och sen är det över. Jag ägnar mig åt en sorts nymornat efterdrev, kan man säga.
Efterdrev är ett ord som säkert skulle godkännas i Wordfeud. Detta nätets eget Alfapet håller sig med ett helt eget språk. Det kallas svenska, men är det inte.
I stort sett alla fiffiga, roliga, kreativa, sofistikerade ord underkänns omedelbart. Typiska korsordsord som råk och tun har spelet heller aldrig hört talas om. Men totala knäppheter som "struntars" eller "ännes" sväljer det och sådana vändningar kan generera mängder av poäng till den stackars medspelarens frustration.
Detta ägnar jag alltså min glöd och min energi. Och jag gör det på min tjänstemobil. Min arbetsgivare skulle bara veta. Mobilspelandet stjäl timmar av min arbetstid, stör mig hela tiden i min koncentration, hindrar mig från att utföra det jag är avlönad att göra. Snart blir det lika förbjudet som porrsurfande, må jag ha spelat mig utless innan dess.
Just nu är jag i gång med fem olika spel mot lika många spelare och jag får stryk av dem alla. Man tycker att någon så korsords- fanatisk som jag borde vara en stjärna i mobilt ordknåperi, men icke. Till och med yngre bröder i ekonomibranschen sopar mobil- skärmen med mig. Det är bara att resignera.
Nej, i helsike heller. Resignera är det sista jag vill göra. Inte i något sammanhang. Det är faktiskt så, kan jag avslöja för den som ännu inte erfarit det, att även i min ålder kan det ibland kännas som om man inte kommit i gång på allvar med allt man vill göra. Som om man snart kommer att vara klar att ta sig an de verkligt stora uppgifterna, utföra de riktiga stordåden. Göra det man var ägnad för.
Som om allt hittills bara varit en förövning. Och att snart är alla bitar på plats, snart är det dags att axla de stora utmaningarna.
Men först mobilen. Allra först dagens mms-ade bild av den nyfödda rosenknoppen i Malmö. Hon som fick mig att i söndags göra en beundransvärd insats. Att montera det hopfällbara skötbordet Spoling från Ikea. Det var en pärs. Jag säger inte mer.
Ni vet. Men nu är det klart. Och snart är det dags för den röda barnstolen Blåmes från samma företag, kartongen står i farstun. Men där har jag ett par månader på mig.
Fast tiden tryter. Det gör den för alla. När jag utför de intervjuer som publiceras om söndagarna i Expressen, ber jag alltid att den intervjuade att uppge sin ålder. Det tycker de flesta är plågsamt.
"Fyrtionio år", suckade David Lagercrantz, Zlatan-skribenten ni får möta nu på söndag, "hur har det hunnit bli så mycket?"
Jag har hunnit betydligt längre, sexton år längre än han. Men hur gick det till? Vart tog åren vägen? Jag har ju inte kommit i gång på riktigt ännu. Ändå fortsätter jag helt sorglöst ägna tid åt Alfapet. Man är väl inte riktigt klok.