Att genom decennierna oavbrutet vinnlägga sig om att hålla tungan rätt i mun eller pennan i godkänd vinkel mot papperet eller snarare låta fingrarna slå ner rätt tangenter på datorn i rätt ordning, det är ett sjå.

Jag gick på journalisthögskolan i Stockholm 1968 och då var det inte tal om att sticka ut på fel vis. Jag minns med fasa när en lärare på en lektion undrade vad vi ansåg att man menade när man använde det på den tiden flitigt begagnade ordet samhällstillvänd. Jag räckte, som alltid mån om att vara en duktig flicka, kvickt upp handen, fick frågan och svarade käckt och rappt: "Vänstervriden!"

Det gick ett ogillande sus genom hela klassen och sen var jag väl inte vatten värd. Fast jag undrar fortfarande varför det svaret var så provocerande, det var ju rätt. Men möjligen var laddningen i ordet "vänstervriden" fel. Jäklar!

Sen den dagen har jag kämpat för att tycka rätt i alla sammanhang. Eller snarare rätt i mina kollegers ögon. Möjligen är det så att de kolleger som nu är mina, som oftast är betydligt yngre än jag, har helt andra åsikter än vi ansågs böra ha då. Jag har nog inte hängt med riktigt så kanske att allt jag skriver, hur tamt och anpassat det än försöker vara, kan uppfattas som gravt stötande.

Men så strängt som det var kring -68, det hoppas jag att det inte är nu, oavsett om det bör tyckas åt höger eller vänster eller mittimellan. Vi blev stenhårt fördömande på kuppen, allihop. Och bland det värsta som fanns var kvinnor som sminkade sig. Det fick kvinnor verkligen inte göra. Inte i journalistkretsar. Och jag rodnar ännu vid minnet av hurusom en väninna satt och målade läpparna i Dagens Nyheters och Expressens gemensamma cafeteria. Jag skämdes så över henne. Nu skäms jag mer över min anpasslighet. Över hur lättpåverkade - indoktrinerade sa man då - vi alla var. Och förmodligen är.

Apropå Tintin alltså.

Ska mitt lilla ljuvliga barnbarn, som i dag fyller ett år, tillåtas bläddra i seriemagasinen om honom och den ständigt berusade, svärande kapten Haddock, när de första albumen var gravt rasistiska, något vi inser nu?

Ska hon få lyssna till min barndoms ramsor av typen: "I Kina går kineserna med långa bamburör, de fångar missionärerna och steker dem i smör?"

Eller titta i bilderboken "Peter och Kajan på långresa"? Den kom ut 1946 och handlar om hur de bägge barnen åker till Afrika och där träffar en neger i randig kostym som har en grön bil och som då och då säger "Well" för han kan engelska. I farofyllda situationer ropar barnen "Raska på neger!" och negern säger Well, och raskar på.

Mannen bakom verket heter Erling Gunnar Fischer och gjorde sen karriär som Ingmar Bergmans fotograf, han filmade bland annat "Sjunde inseglet" och "Smultronstället".

Apropå "Well, sa negern" så minns jag en rad ur Bill-böckerna (som säkert är förkastliga på många vis om man skulle nagelfara dem) och den lyder: "Ja, läspade Violet". Vi häpnade över att någon kunde läspa på det ordet tills vi fick förklarat att det var en översättning helt utan eftertanke. Man kan läspa på ordet yes.

Och apropå fördomar så var jag på After Dark-premiären häromdagen. Och jag vet inte vad jag ska uppröras mest över, över alla nakna herrrumpor på scenen - ska män verkligen användas som sexobjekt? - eller över att jordbruksminister Erlandsson och hans fru satt bredvid mig och hade sin lilla baby med, om än med hörselskydd försedd.

Ska jag inte uppröras alls? Ska jag tycka att det var föredömligt, alltihop? Är det den korrekta inställningen? Då tycker jag givetvis det.