Jag undrar faktiskt vem eller vad det är fel på.
Teatern? Kritikerna? Publiken? Eller mig?
Häromdagen var jag och såg en pjäs. En hyllad pjäs på en aktad scen med garanterat femstjärniga skådespelare.
Det var fullt i salongen. Det var förväntan i luften.
Nästan alla hade köpt sina biljetter och tagit sig dit för att de verkligen ville uppleva något, de hade gjort ett aktivt val, de ville vara med om något stimulerande, de var inställda på att få uppleva något stort, något rentav omvälvande.
Några kan förstås ha varit medsläpade av ambitiösa föräldrar som tyckte att ungarna då och då borde utsättas för något tänkvärt mitt i allt det lättsmälta de konfronteras med.
Och några andra kan ha gått dit mer för att det ser bra ut att gå på teatern ibland. För den kulturella snobbfaktorns skull.
Men de flesta var nog ändå där för att få något att fundera över. För att få nya impulser. För att bli om möjligt ännu klokare.
Hela första akten levde i stort upp till förväntningarna. Lite långsamt gick det kanske, men det ingick i styckets själva idé, sa vi oss. Och skådespelarna var påfallande tilltalande.
Men visst var det skönt när det äntligen blev paus. När man fick sträcka på benen och köpa sig en stor kopp kaffe. För nu väntade en hel lika lång akt till och det var kväll och man insåg att det som komma skulle förmodligen var lika krävande som det som just förevarit.

Att publiken fått sig en del stimulantia till livs, det brukar man märka i en teatersalong under andra akten. Den är liksom alertare, mer med på noterna, fnissar vid varje möjlighet som bjuds.
Men den här gången fungerade varken kaffe eller vin.
Hade man piggnat till under själva pausen, piggade man nu raskt av. Det började krypa i fötter och ben. Man var tvungen att ändra ställning hela tiden. Rasslet av diskret ställningsbytande låg som en ljudmatta över hela parketten.
Andra akten var i stort sett identisk med den första. Välspelad. Skådisarna rent intagande, allihop. De framförde oavbrutet mångbottnade fraser som inte gick att begripa. Det var alldeles stillastående för att det skulle så vara.
Men det var svåruthärdligt. Segare än segt.
Jag slocknade inte först. På min rad tror jag att det var damen bredvid mig som var först med att inte lyckas hålla ögonlocken öppna längre, som efter en intensiv kamp med dem gav upp och sen alldeles rak i ryggen och med huvudet bara lite böjt mot hakan föll i djup dvala.
Jag kom att tänka på de där tändstickorna Kalle Anka brukade använda att stötta upp ögonlocken med. Jag kände mig som han måste ha gjort då, kände att utan hjälpmedel klarar jag inte att bjuda motstånd mot Morpheus längre. Och sen tänkte jag ingenting alls på en stund.

När jag vaknade till trodde jag att jag befann mig i en sovvagnskupé. Det lät som i en sådan där i salongen. Det snusades fridfullt.
Jag skulle tro att minst 40 procent av åskådarna hade slutat skåda och att kanske lika många procent kämpade en sista tapper strid mot lusten att göra det. Och så fanns då de högt räknat 20 procenten som satt som tända ljus, fascinerade, med gapande munnar.
Det är nog för dem man gör sådan här teater. För aficionados och för de medverkande själva.
Jag tycker att man av barmhärtighetsskäl bör tänka på oss andra också.