Harold Pinter i all ära.

Nobelpris och allt. Men jag anser att hans hustru, lady Antonia Fraser, klår honom med hästlängder. Inte minst vad skrivarförmågan anbelangar. Men hon skriver historiska biografier och den sortens böcker begriper sig inte Akademien på. Jag hade förmånen att få luncha med denna intelligenta och glamorösa lady för tre år sen, i London. - Vi ses på Orsino, sa hon lite jäktat i telefonen. - På vad? sa jag. Hur stavas det? - Som Orsino förstås, replikerad hon otåligt, som i "Trettondagsafton". Engelsmän av hennes sort har inte någon som helst förståelse för folk som inte kan identifiera samtliga figurer ur Shakespeares repertoar på direkten. Orsino var han som fick Viola på slutet, visade det sig efter en stunds efterforskning.

Hennes lysande biografi

över Marie-Antoinette skulle precis komma ut på svenska, det var anledningen till vårt möte. Hon tar i viss mån sin drottnings parti i boken, visar övertygande att hon inte var det våp hon alltid gjorts till och försöker dessutom banka in i våra skallar att Marie-Antoinette aldrig någonsin sa "Ge dem kakor i stället!" när det inte fanns bröd åt Frankrikes barn. Det där är något som någon dåtida lobbyist planterat. Uttalandet tillskrevs ursprungligen en prinsessa som kom till Paris hundra år före Marie-Antoinette. Nå, jag lyckades hitta till Orsino. Den en gång så omskvallrade blonda skönheten hade dagen till ära svår tandvärk. Men skönheten hade hon i behåll. Tidigare i livet hade hon varit så anslående att skvallerkrönikören Nigel Dempster publicerade en lista över hennes älskare och satirmagasinet Private Eye skrev om henne under namnet Lady Magnesia Freelove. Det hade inte alla överlevt. Hon har gjort det, utan problem. Hon är dotter till den liberale earlen av Longford och till Elizabeth Longford, som också skrev mycket respekterade historiska biografier. Lady Antonia själv har skrivit tolv stycken, om de sedvanliga, om Henrik VIII:s fruar och om Cromwell och om Maria Stuart och några till. Samt tio deckare med en rödhårig Jemima Shore som hjältinna.

De har aldrig översatts,

deckarna. Det är begripligt, säger de som läst dem. Men boken om Marie-Antoinette ska ni läsa om ni inte redan gjort det. Må den komma i nytryck nu när det inte finns en enda bok av maken att tillgå på svenska. Marie-Antoinette-boken är förresten på väg att bli storfilm, Sofia Coppola har tagit sig an den och Kirsten Dunst ska spela drottningen. Inte kattskit. Till privatlivet. Lady Antonia Longford gifte sig när hon var 24 år med en Hugh Fraser, fick sex barn, tre av varje slag, dottern Flora skriver förresten, just det, historiska biografier. 1977 ställde så denna sexbarnsmoder till med skandal i socismeten. Hon drabbades av livsavgörande passion och lämnade familjen för en omvittnat svårhanterlig men genial skräddarson från fattiga Hackney, Harold Pinter. Harolds fru, skådespelerskan Vivien Merchant, var förkrossad och grät ut i spalterna. "She has very big feet", löd hennes bittra omdöme om rivalen. Han, den nyblivne Nobelpristagaren, satt hemma framför tv:n inlindad i filtar när vi träffades. Hon var så orolig för honom. Han var canceropererad, hade genomgått cellgiftsbehandling och båda var utmattade på gränsen till depression. Därav tandvärken, trodde hon. Hon gav mig en puss på kinden som adjö. Jag vinkade när hon styrde sin lilla bil rätt ut i den galna Londontrafiken på väg mot lindringen, mot tandläkaren. En supersnobbig engelsk dam, visst. Men så mycket mer. Annars hade hon aldrig förmått lämna allt för den besvärlige Harold Pinter.