Cecilia Hagen

På Lundsberg gick de med stenrika snobbföräldrar utan bildning. Ansåg alltså vi.

Publicerad
Uppdaterad
Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det var faktiskt inte alls på det där viset!
Får jag lust att skriva varje gång internat­skolor kommer på tal i sammanhang av den typ de kommit på tal på sistone.
Så var det inte där jag var. Inte på min tid. Inte under mina sju år som internatskolelev.
Jag vet, det var mycket länge sen jag gick i Sigtuna. Och dessutom är det inte Sigtuna som är i hetluften för ögonblicket, utan Lundsberg och Lundsberg är en skola jag alltid känt mig skeptisk till.
Kanske främst för att det inte var där just jag gick och för att det fanns en sorts konkurrens­förhållande skolorna emellan.
På Lundsberg gick de med stenrika snobbföräldrar utan bildning, föräldrar som först och främst var ute efter att slippa sina barn. Ansåg alltså vi.
På Sigtuna gick de vars föräldrar arbetade utomlands eller de som bodde tillräckligt långt från en skola för att ha rätt att gå där och som dessutom hade råd. Samt ett icke föraktligt antal superbegåvade ungdomar långt från storstaden som fick gå i skolan utan att det kostade deras föräldrar ett öre.
Mina föräldrar kostade inte min skolgång ett öre heller, det var staten som bjöd, tack så mycket. Var man diplomatunge, var det så.
Därutöver gick ungefär alla i hela Sverige som hette Ekman i efternamn där, de hade anfäder som grundat skolan och de fick särskilt tillträde därför. Och även deras efterkommande, har jag förstått.
I min klass vimlade det av trevliga Ekmän, på mitt elevhem också. En av dem fick en dotter som heter Agnes Hellström. Hon gick på skolan för något decennium sen och skrev en bok om sin tid där. Den kom ut förra året och heter "Ränderna går aldrig ur". När jag läste den kunde jag konstatera att mycket förändrats med åren, att eleverna fått oändligt mycket större frihet än vi hade, och, tyckte i alla fall Agnes, att det under hennes tid fanns en betydligt strängare kamratuppfostran än det gjorde under min. Vilket är lite märkligt. Borde det inte ha varit tvärtom? Tror man inte rent automatiskt att internatskollivet borde ha varit tuffare för femtio år sen än i nutid?

Jag försöker inte
alls idyllisera min skolgång. Och jag kan tänka mig att det rådde ett hårdare klimat på pojkhemmen än hos flickorna, men ibland kan jag också ana att det finns en önskan om att det ska ha varit en pina att ha gått på internat, att det inte alls får vara det privilegium det på många vis är. Det finns en fascination inför internatskolor och därmed också en outgrundlig avundsjuka på dem som gått i en skola av den typen. Jodå, det gör det visst.
Och då blir man lite nöjd när det visar sig att det förekommit misshandel, som det uppenbarligen gjort på Lundsberg och även i Gränna. Just det, tänker många, så är det på de där malliga skolorna.

Jag var elva år när jag började. Det är sjukt tidigt, kan jag tycka nu, osannolikt tidigt att behöva lämna sin familj. Det ska inga barn behöva och hur det drabbat mig, det vet jag inte. Kanske att jag blivit sämre på separationer än folk i genomsnitt. Och sämre på att knyta an på djupet. Och lite för anpasslig.
Men om vi bortser från det, om man alls kan bortse från det, så är jag tacksam för mina år i Sigtuna. Lärarna var enastående skickliga, kamraterna mycket betydelsefulla, jag personligen trivdes verkligen och jag grät floder när jag tog studenten och skulle tvingas flytta därifrån.
Jag blir fortfarande påfrestande sentimental och får Hogwarth-vibbar när jag besöker min gamla skola.
Jag minns den som den var då, som jag upplevde min tid där då. Och det var faktiskt inte alls på det där viset.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag