Sitter i nära nog kolmörker och skriver, ser hur min dators batterier raskt håller på att tömmas. Vinden tjuter runt knutarna, stearinljusets låga fladdrar och jag kan rent fysiskt känna hur julburken med löjrom håller på att tina i frysen.
Kan någon på hela klotet ha det värre just nu än jag?
Det är elavbrott, hemma hos mig och hos de närmaste grannarna.
Fortum är ute och letar fel. Det påstod de när jag ringde och vrålade. Jag hörde nog på Fortum att de inte tyckte att jag hade någon verklig anledning att gnälla. Jag hör sådant. Jag är en lyhörd och empatisk person.
De verkade anse att jag i stället borde tänka på alla dem som de ansåg hade det sämre ställt än jag, exempelvis de som varit utan el flera dygn i sträck i andra delar av Sverige på grund av översvämningar, stormar och elände.
Jag har nu skänkt dem en hastig tanke men jag vrålar ändå. Det har jag all rätt att göra. För att mina cirklar är rubbade. För att Fortum grävt i gatan här utanför och förmodligen kapat av en kabel. Och för att detta förorsakat mig ett namnlöst lidande.
Snart har mitt stearinljus brunnit ner, snart har jag ingen kraft kvar i datorn och inte i mobilen heller. Hur är det tänkt att jag ska klara detta, ijenklijen?
En enda av alla mina telefoner funkar. En gammal med nummerskiva. De övriga, som likt mig är gravt elberoende, har lagt av. Snart gör jag det också.
Det är alldeles svart utanför fönstret. Om jag vore tjuv skulle jag slå till nu. Om jag vore mördare också. Jag kommer att placera en eldgaffel intill sängen i natt. Om jag lyckas treva mig ända dit med livet i behåll. Jag kanske snubblar, jag kanske bryter mig, jag är faktiskt i dödsfara och ingen bryr sig.
Och överlever jag vet jag att detta bara är början på något mycket värre. På den stora krisen som kommer snart.
Att jag vet det så säkert, beror på Filippa Reinfeldts nobelklänning. På att hon var så mån om att meddela omvärlden att hon använt den förut. Och på att Lena Adelsohn Liljeroths utstyrsel samma kväll också var återanvänd liksom även Anna Maria Corazza Bildts kreation.
Fredrik Reinfeldt måste ha tillhållit alla damer i sin närhet att klä sig om inte i säck och aska så i alla fall i begagnade blåsor. Det gäller att föregå med gott exempel när svälten inom kort står för dörren. Först blir vi utan el och sen blir vi utan mat. Tro mig.
Hur det var med de moderata herrarnas frackar på kalaset vet jag inte. Rejält begagnade de också, utgår jag i från.
Om Lars Ohlys nobelfrack vet jag desto mer. Vi satt vid samma bord under banket- ten och han sa sig minnas att vi gjort det för fyra år sen också. Och då hade jag, liksom de flesta andra han stötte på den kvällen, inte lagt märke till att han saknade den vita stela fluga som hör till fracken.
Han hade, då som nu, hyrt sin högtidsdräkt och först när han klädde på sig den upptäckt att ingen fluga bifogats. Det var bråttom, han hade inget annat val än att gå på festen fluglös.
När han lämnade tillbaka fracken till uthyrningsfirman påtalade han att de slarvat och var detta verkligen skick och fason?
Då stack expediten lugnt in handen i frackens innerficka och - just det - fiskade fram flugan som hela tiden legat där.
Livet är fullt av svåra prövningar, hela tiden ska vi testas. Men nu blinkar det till i min takarmatur, nu börjar det vina om frysen. Jag tror löjrommen är räddad!
Strömmen är åter, min svåra tid är över.
Bortskämd? Moi?
