Hösten är räddad!
Nu kan jag i andanom och alldeles gratis lägga mig på terapisoffan varenda vardag vid sjutiden utan att behöva blotta så mycket som en gnutta av min egen själ.
Tv-serien "In treatment" har dragit i gång, jag har just sett de fyra första avsnitten på raken och jag inser att hade jag stött på terapeuten Paul Weston på riktigt för ett eller ett par decennier sen, då hade hela mitt liv varit räddat.
Men nu har jag alltså inte sett fredagens avsnitt, nu vet jag inte hur han framstår när han själv går till hjärnskrynklaren.
Risken finns att han förlorar i attraktion och tillförlitlighet då.
Och ska jag vara ärlig, ska jag låta bli att ljuga för mig själv, då vet jag att det inte hade hjälpt ett dugg om det varit honom jag hamnat hos under mina vandringar mellan olika terapeuter tidigare i livet.
För jag har alltid och efter högst fyra besök kommit på någon bra ursäkt för att slippa gå tillbaka.
Det hade jag säkert gjort även om Paul Weston suttit där och försökt se ut som om han var intresserad av mina banala problem.

Banala förresten. Det vet jag inte alls om de var. Men jag brukade påstå det redan på ett tidigt stadium hos var och en av mina psykologer och därmed gav jag mig en möjlighet till rask och slutgiltig sorti ur behandlingsrummet, vems det än vara månde.

Nu hade jag tänkt berätta för er om mina terapeuter. Det värsta är att jag glömt de flesta. De var säkert förträffliga yrkesmänniskor nästan allihop men jag har lyckats sudda bort så gott som alla ur mitt medvetande.
Vad jag däremot minns är alltså att jag brukade känna att det jag hade att berätta inte var spännande nog.
Att även om det var för mig livsviktiga problem så var de inte tillräckligt fascinerande för att någon enda människa, inte ens ett proffs som tog hutlöst betalt för en 45-minuterssejour, skulle orka engagera sig, skulle kunna låta bli att snegla på klockan stup i kvarten.

En av de första jag träffade på var en jämnårig kvinna som bodde i en särdeles tråkigt inredd lägenhet i utkanten av stan.
Jag hade knappt öppnat munnen förrän jag insåg hur oändligt triviala hon ansåg min bekymmer vara och jag förstod lika raskt att hon hade sorterat in mig i den inte helt felaktiga kategorin "bortskämd, självupptagen kvinna" och sådana kvinnor var det värsta hon visste.
Själv betraktade jag henne med ett visst arrogant förakt och när jag vid tredje besöket lyckades leverera en ursäkt som gjorde att jag inte skulle behöva återkomma, då sa hon att detta nog berodde på att jag kände mig henne underlägsen.
Denna i mina ögon helt felaktiga slutsats gjorde att jag stämplade henne som totalt inkompetent.
Det var hon.

Sen kommer jag inte ihåg någon enda till.
Jo, förresten en. En ganska sympatisk man som efter det att jag framlagt mitt ärende, vilket det nu var, tittade forskande på mig och sa:
"Kommer du inte ihåg att du var här för två år sen?"
Det gjorde jag inte. Och när han efter tre sessioner ännu inte lyckats komma ihåg något av det jag berättat gångerna innan, såg jag min möjlighet att avvika för gott.
Allt detta säger säkert en hel del om mig. I varje fall hade Paul Weston kunnat dra massor med kloka slutsatser av det.
Och nu ska jag följa honom hela hösten och jag tänker inte smita en enda gång.