Johan Rabaeus är varm och glad och intensiv och rolig och och kan inte sitta stilla längre än tre minuter och brister oupphörligen ut i ett "Mon Dieu!" Snart är han tillbaka på Dramaten för "Drottningens juvelsmycke" efter att ha gjort succé på Stockholms Stadsteater med "Vildanden". Foto: Cornelia Nordström
Johan Rabaeus är varm och glad och intensiv och rolig och och kan inte sitta stilla längre än tre minuter och brister oupphörligen ut i ett "Mon Dieu!" Snart är han tillbaka på Dramaten för "Drottningens juvelsmycke" efter att ha gjort succé på Stockholms Stadsteater med "Vildanden". Foto: Cornelia Nordström
Cecilia Hagen

Cecilia Hagen möter Johan Rabaeus

Publicerad
Uppdaterad
Han är varm och glad och intensiv och rolig och suckar ljudligt när det är någon fråga som känns lite besvärande och han kan inte sitta stilla längre än tre minuter och han brister oupphörligen ut i ett mångtydigt "Mon Dieu!"
Johan Rabaeus, först och främst måste du hjälpa mig att fylla i faktarutan om dig själv. Alltså: Ålder?
– Ålder??? Jag hatar den här åldersfascismen. Jag hatar den, jag hatar den! Jag hatar den verkligen. Den är så korkad. Jag känner det så starkt. Jag ska alltså pressas in i en ålderlåda jag inte alls vill in i?
I varenda sammanhang ska åldern nämnas i medierna, sluta upp med det där! Så får man kanske bli kär, trots sin ålder. Det tycks annars inte vara tillåtet efter fyllda 35.
Okej. Åldern bort. Och själva intervjun börjar. Johan, du är en av våra särklassiga scenartister. Men skådespelare var väl ungefär det sista du förväntades bli?
– Själv trodde jag nog att jag skulle bli ungefär Handelsbankens representant i Hongkong. Att jag redan som mycket ung utgick ifrån det, det beror på den typ av uppväxt jag har, högborgerligt konservativ kan vi kalla den.
– I den miljön formas barnen tidigt, stöps i strikta mallar. Det är synd om överklassbarnen, som Strindberg sa.
– Har du sett Reuterswärds svärmorsdröm i brons, den kostymklädde mannen som sitter på en stol inlindad i rep? Där har du det. Den gör mig på mycket gott humör.
Men den sitsen hamnade du aldrig i. Hur kommer det sig att just du bröt mot normen?
– Det berodde nog på tidsandan i slutet av 60- och början av 70-talet. Det var Sveriges glansperiod. Världens ledande vänsterintellektuella vallfärdade hit för att få inspiration. När Palme var statsminister och Bergman i topp, då var det något att vara svensk, utomlands ifrån hyste man respekt för vad som hände här.
– Jag, som hade det franska perspektivet, tyckte att det fanns en optimism och en frihet här hemma.
Du växte upp i en svensk diplomatfamilj utomlands. Hur har det påverkat dig?
– Det har väldiga fördelar att få del av flera kulturer. Det är en fantastisk gåva. Å andra sidan blir man rotlös, på samma sätt som alla nysvenskar, eller i mitt fall nyfransmän, blir.
– Många diplomatungar jag känner har ju mått mycket dåligt och fått sår de känt av hela livet.
Vad innebar internatåren på Lundsberg för dig?
– De spädde väl på min alienation. Jag kände att jag inte hörde dit. Där handlade det så mycket om att ha blått blod i
ådrorna. Och på den tiden gick det bara pojkar i den skolan, det blev lite lobotomerat.
– Jag gick där i fyra år, precis så att jag klarade själen. Hade jag gått längre hade jag förlorat den.
Hur kom du alls i kontakt med teatervärlden?
– Jag gjorde faktiskt mitt första teaterframträdande på Lundsberg, som Laura i ”Fadren”. Vi spelade den på mitt elevhem och husmor grät. Jag gjorde även en gammal häxa i ett julspel och fick publiken på min sida. Då fick jag smak för den typen av kärlek och märkte att jag kanske hade någon sorts ådra.
Fast Handels hamnade du ändå på till att börja med. Varför?
– Födsel och ohejdad vana. Och det dröjde länge innan jag talade om för mina föräldrar att jag hoppat av.
– Efteråt var jag en tid på Svenska Dagbladets börssida. Då träffade jag en journalist jag blev kär i och hon gick på något som hette Teaterstudion som leddes av Inger Waern. Jag gick dit och tittade på och fick en väldig lust att få vara med, man
ägnade sig åt att bedriva mycket fysisk teater i pedagogen Grotowskis anda.
Och sen?
– Sen turnerade jag som Sherlock Holmes för Riksteatern, blev hyllad i Ystad och sågad i Karlskrona. Så småningom blev det barnteater i Eskilstuna, tre föreställningar om dagen, jag spelade för hela det mellansvenska lågstadiet. Det var en bra skola, man lärde sig att hantera en publik, man var tvungen att kunna få tyst på alla ungarna.
Nu torde väl mamma och pappa ha insett vad som var i görningen. Hur reagerade de?
– De var rätt brydda. De hade svårt att förstå och var lite
generade på ett väluppfostrat sätt. Men det var ett problem. De stoltserade väl inte med att jag gjorde Grotowski-övningar i en gymnastiksal i Stockholm eller spelade barnteater i Eskilstuna, en plats som jag för övrigt, ur min Parisvinkel, fann mycket exotisk.
– De begrep helt enkelt inte vad jag höll på med. Men när jag fick anställning på Dramaten 1983 blev det annat ljud i skällan.
För något år sen blev du föremål för en tv-dokumentär signerad Birgitta Zachrisson. Vilken var hennes utgångspunkt?
– Min bakgrund, att den är så ovanlig i konstnärliga sammanhang. Det finns inte många borgarpojkar som gör någon sorts kulturkarriär.
– Borgerligheten har överhuvudtaget en sorts vilsenhet i förhållande till kulturen, det såg man på tumultet kring Cecilia Stegö Chilò, det ser man på att de sätter Johan Staël von Holstein i Kulturrådet. Där finns en förvirring, en blekhet, inga visioner.
– Jag efterlyser en bildad
borgerlighet som går på teatern och operan, som för en debatt utifrån en konservativ grundsyn med tyngdpunkt på bildning och kultur. Har du sett någon sådan? Det har inte jag.
Du har en mycket stark scenpersonlighet. Ofta har du fått spela ganska odrägliga men charmiga figurer. Är du en besvärlig person?
– Jag har temperament. Jag är svart och vit. Manodepressiv kanske. Många aktörer är det. Men jag tror inte att jag är svår att ha att göra med.
– Fast det är klart, jag har säkert mina fiender för att jag tycker saker med emfas. Det är bara att acceptera att alla inte kan älska en. Jag vill ha saker på mitt sätt, framför allt måste det stämma för mig när det gäller min konst.
Men är det inte regissören som har sista ordet, som bestämmer?
– Jag anser att regissören ska vara en begåvad underleverantör.
Och ändå har du gjort så mycket bra med Thommy Berggren som regissör. Han är också känd för sina starka åsikter och sin kompromisslöshet. Hur går det ihop?
– När det gällde ”Vildanden” nu senast var det idel harmoni. Men vi har bråkat så att det har stått härliga till, det ska gudarna veta. Att det ändå funkat beror på att resultatet blivit så bra, det är otroligt stimulerande att arbeta med honom även om det i vårt samarbete ingått att där funnits konflikter.
Du lämnade under nästan Persbrandtskt uppseendeväckande former repetitionerna av Hoberts pjäs ”Security” på Dramaten och sjukskrev dig. Men var frisk i ”Vildanden” på Stadsteatern ungefär samtidigt. Vad hände?
– Man kan ha olika åsikter
ibland och av det blir det plötsligt en stor mediehändelse. Jag förstår det inte, folk lämnar uppsättningar hela tiden om det är något som inte funkar, det är en nödvändighet. Tidningarna ringde och ringde. Kan det vara så intressant?
Slutligen och ärligt talat, Johan, önskar du någon gång att du hade vandrat den utstakade leden mot de högsta lönerna och de finaste salongerna?
– Ibland kan jag reta upp mig på att inkomsterna vid teatern är så låga, men jag har absolut aldrig ångrat mig. Mon Dieu! Det var en dröm jag hade som jag förverkligade!

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag