- Blotta frågan bevisar ju att du har det.
Jag såg dig på Stadsteatern häromkvällen. Du var nog den mest gripande Hamlet jag sett och då har jag sett en del, från Ulf Palme på Dramaten 1960 och framåt.
- Oj, det var en komplimang.
Kan den hjälpa mig att få dig att svara lite längre på mina kommande frågor?
- Jag känner att jag mjuknar lite.
Ulf Palme lämnade teatern helt efter den rollen, Jarl Kulle blev sjuk, Jan Malmsjö for efter sista föreställningen till New York med en back vodka för att driva den danske prinsen ur systemet. Vad gör Hamlet med er?
- Någonting är det. Jag spelade premiären på kortisontabletter och antibiotika, jag var ett vrak. Jag har aldrig blivit sjuk före en premiär tidigare. Adrenalinet brukar hålla en uppe ända dit och sen kan man rasa ihop. Det var som om jag bejakade allt nedbrytande, att spela utifrån ett brutet läge.
Hamlet har alltid betraktats som rollernas roll för unga skådespelare. Varför?
- Alla tycker inte det, men jag kände direkt när jag läste pjäsen att det här vill jag göra. Han befinner sig i så många olika extrema lägen och situationer som man rent instinktivt känner att det måste vara en fröjd att få spela. Sen tror jag också att det finns något i djupet paradoxalt hos den här karaktären som gör att den upplevs som sann.
Flera små gäng av unga beundrarinnor stod upp och applåderade dig efter ridåfallet. Det är inte bara kritikerna som gillar dig, du är tonårsidol också.
- Kul. Annars har jag ganska medvetet aktat mig för att göra den där flickidolsgrejen. Jag har försökt koncentrera mig på yrkesrollen. Att vara flickidol är så förgängligt. Har man en publik som förstår att man har ett hantverk att komma med så är det lättare att bygga en karriär på, tror jag.
"Teatern är skådespelarkonstens kärna", det sa Stellan Skarsgård till mig när jag intervjuade honom när han var lika gammal som du är nu, i januari 1981. Håller du med honom?
- Jag håller med.
Fast han står väl aldrig på en scen numera? Utom när han ska dela ut guldbaggar.
- Nej, det var nog länge sen.
Kommer du också att överge teatern framöver, tror du?
- Jag hoppas inte det, jag älskar att spela teater.
Men pengarna ligger förstås inte där.
- Det är inte viktigt för mig. Vill man bli rik kan man gå på Handels och bli ekonom. Det är svårt att bli rik även om man filmar. Och helst vill jag göra både film och teater.
När jag talade med din pappa den där gången för 29 år sen, då minns jag att han sa att han ville bli tagen på "seriöst allvar". Som du? Har du någon kommentar till det?
- Nej.
Jag vet att du är less på frågor om din pappa, men ställde jag inga sådana gjorde jag en yrkesmässig blunder. Alltså, du är superbegåvad i din egen rätt, men ändå: Räkmackan och avigsidan. Vad har hans existens gett dig gratis i karriären? Och på vilket sätt har den varit till förfång?
(Lång tystnad och mycket djup suck.)
- Det är så jävla tråkigt bara, jag har svarat på de där frågorna sen jag var 6 år. Du kan googla svaren.
Fast jag vill hellre höra hur du själv formulerar dem just i detta nu.
- I varenda jävla artikel som har gjorts med mig under tjugo år har jag fått svara på de där frågorna och tvingats svara samma jävla saker. Vad ska jag svara? Ja, det är skitjobbigt att det alltid snackas om det. Redan nu har säkert 40 procent av dina frågor varit relaterade till det. Det är så tröttsamt och det är avigsidan.
Finns det något positivt?
- Att jag aldrig har behövt göra något annat än fokusera på att utveckla yrket för att få intresse kring mig, intresset fanns där från början. I och med att jag var infödd i branschen kunde jag vara med i Prima ballerina redan när jag var sex.
- En annan självklar fördel är den kunskap som jag har fått av min pappa via uppväxten och genetiken.
Jag har faktiskt googlat dig och nu kommer jag att fråga om det första som stod att läsa om dig där, jag hukar mig redan: År 2006 ska du ha slagit ner någon på Stureplan, dagen därpå satt du i en intervju med gipsad arm. Den skyllde du sen på snöoväder alternativt korpfotboll alternativt bråk med mördarrobotar från yttre rymden. Vad var det som hade hänt?
- Det minns jag inte.
Din pappa gillar att prata politik. Gör du det också?
- Nej, det är inte mitt jobb. Men ibland kan jag inte låta bli att yttra mig.
Du är palestinavän, visst är det så? Vill du utveckla det?
- Jag hade en palestinasjal på mig under guldbaggegalan förra året, samtidigt som det fälldes bomber över Gaza.
Och just i dag är det Holocaustdagen.
- Är det? Då får jag väl bära kippa i dag då. (När vi skiljs åt lite senare säger han: "Jag blir så trött på att man inte ska kunna uttrycka sympatier för dem i Gaza utan att det kopplas samman med antisemitism. Skulle jag anklagas för det, då skulle alla mina judiska vänner bli mycket förvånade.")
Vi pratar om din framtid i stället. Kommer du att söka dig utomlands eller vill du stanna i Stockholm?
- Jag älskar Stockholm, det är mitt hem och min rot. Men jag har svårt för mörkret och kylan och har jag varit här en längre tid får jag panik och vill i väg.
Vart?
- Kanske till Rio de Janeiro. Där är sån livspuls. Där dansar man samba.
Samba? Fast jag anar att just du aldrig kommer att ställa upp i "Let's dance".
- Det kan du hoppa upp och fethaja.
Jag anar också att du inte kommer att vilja besvara de frågor som jag har kvar, så då undrar jag: Vad hade du velat prata om?
- Egentligen inte om något om du inte drar upp något jag vill prata om. Och då pratar vi så att säga om det. Men jag vill definitivt inte prata om de här grejerna som du har frågat om, så är det bara.
Fast jag tror att du om tio år kommer att tycka att det är ett rent nöje att göra just det.
- Det är ju inte det att det är tabu att nämna min far eller bror, men det är alltid den kontexten som allt sätts in i. Fast de är ju en viktig del av min verklighet, så om jag väljer att ta upp ämnet själv, då tycker jag att det är ok.
(Två av alla de frågor som jag hade antecknat, men inte nändes ställa:
1. Gösta Ekman, son till då mycket kände Hasse Ekman och sonson till Gösta senior, sa för länge sen det ofta citerade: "Jag var känd redan som spermie!" Det skulle väl du nästan kunna hävda också?
2. Framgångsrika föräldrar kan vara en tung börda att bära. Och din pappa måste vara besvärlig att ha som yrkesmässig måttstock. Han gör vålnadens röst i "Hamlet". Spökar han för dig i övrigt?)