Carl Johan De Geer, du har nu skrivit en memoar- bok. Som är nästan helt sann, men inte riktigt. Exempelvis ljuger du när du berättar om hur du och vår nuvarande kung ligger bakom en soffa på Slottet och leker med bilar.
- Jaså, märkte du det. Ja, han är åtta år yngre än jag.
Varför är det alls med? Du är ju uttalad republikan.
- Bakgrunden är att min mamma hade ett porträtt på sig själv i hovdräkt och att hon brukade ringa Slottet och tala om för dem hur de borde sköta sitt antika silver och sitt porslin, de måste ha tyckt att det var hemskt. Jag utökade just den biten lite grann.
- Dessutom har jag ju intresserat mig mycket för monarkifrågor, skrivit hätska artiklar i ämnet utan att lyckas rubba kungadömet. Nu tänkte jag att jag skulle föra fram den republikanska tanken med en vänligare approach.

Jag känner igen mig i mycket i din barndom: att växa upp i olika länder i en diplomatfamilj med en nervklen mor, en sval far och barnsköterskor, guvernanter och tjänstefolk att ty sig till. Vad har den tillvaron gjort med just dig?
- Det har gett mig en fasa för att ens känna efter om jag är sjuk. Jag vill aldrig gå och lägga mig till sängs, som mamma hela tiden gjorde. Och jag avskyr att resa. Jag har blivit flyttad på för mycket. Nu har jag blivit rätt van vid att åka tåg till Malmö och Göteborg, det känns hemvant, men att ge mig i väg till andra länder tycker jag är avskyvärt.
Däremot är jag inte det bittersta adlig, det är du. Och du har tillbringat delar av din barndom på ett Skåneslott. Vad gav det?
- Att jag har fått en sorts önskan att få vara bohem och outsider. Den önskan håller nu på att slås i spillror av att folk kommer fram och säger att de älskar det jag gör och att jag blivit så känd, det där gillar jag inte. Jag vill aldrig klä mig i slips och vara borgerlig. På 60-talet var det borgerliga något negativt och det känner jag fortfarande att det är.
Jag tycker att vi bara talar om överklass nu, du och jag. Det är ett kittlande ämne, som du själv alltid återkommer till, i filmer och böcker, inte minst i den här senaste boken.
- Jag kommer liksom inte ifrån det. I alla artiklar som stod om mig när jag fyllde 70 så kallades jag friherre Carl Johan De Geer. Slår jag upp mig i Nationalencyklopedien är det likadant. Det där är ju genomlarvigt, jag har trott att det varit borta men det hänger sig kvar. Det är andra som kastar det på mig.

Du släpper det inte själv heller. Nu ska vi tala klassresor. Halva Sverige har gjort en sådan resa uppåt under vår livstid. Du har gjort den neråt. Men är på väg upp igen. Har jag rätt?
- När jag var ung talade man om socialgrupp ett, två och tre. Socialgrupp ett definierades som akademisk examen, bo fint och ha goda inkomster.
- De i trean hade alltså ingen akademisk utbildning, bodde uruselt och hade dåliga inkom-ster. När jag var ung stämde jag under flera årtionden in på den beskrivningen, bodde i rivnings- lägenheter utan pengar. Men nu bor jag jättebra och inkomst-erna har blivit bättre och jag är ofta gästlärare på högskolenivå även om jag inte har någon formell examen själv.
Fast föds man inte in i överklassen och är kvar där tills man dör, oavsett livsöde?
- Det finns motstridiga teorier om detta. Jag har på sätt och vis försökt ta mig ur men det finns många som säger att det kan jag inte, det spelar ingen roll om jag är fattig, det spelar ingen roll att jag, om jag skulle begära att få bli pensionär nu, bara skulle få 3 200 i månaden före skatt.
- Det sägs vara en fråga om attityd det här. En attityd som jag tydligen har, men vill slippa. Det kanske kräver lobotomering att bli av med den.

Och hur är då denna överklassattityd? Hur yttrar den sig?
- I att jag tycker att det är lätt att flyta fram bland alla sorters människor, att jag aldrig är nervös om jag går in i ett rum fullt med folk, att jag var som helst utan att tveka skulle kunna ställa mig upp och hålla ett brandtal i ett ämne som engagerar mig, att jag aldrig tvivlar på min möjlighet att klara mig överallt.
Men vad är det du har så mycket emot?
- Allt fjantet. Golf är till exempel fjantigt överklassigt. Och jakt också. Men så hyser jag ett allmänt förakt för alla fritidssysselsättningar, de gör livet meningslöst. Det enda roliga är att arbeta, tycker jag personligen.
Du är ett utpräglat barn av 68. Men du växte delvis upp hos din snälla mormor, som visade sig ha varit nazist, det hade du skrivit om, gjort film om. Försökte hon inte påverka dig politiskt?
- Nej. Hon röstade på högern. Jag röstade på folkpartiet till att börja med. Men jag svängde när jag insåg hur orättvis världen är. Jag var ren kommunist, röstade till och med på Kfml(r).
- Nu har jag pendlat mellan vänster- och miljöpartiet, men tycker nog att miljöfrågorna verkar vara den största grejen och Maria Wetterstrand den klokaste av våra politiker.

Har du någonsin kallats klassförrädare?
- Nej, ingen har sagt så direkt till mig, Det kallades däremot min farfars farfar som var statsminister och den som anses ha stått bakom tvåkammarsystemet i riksdagen, det som gjorde att adeln försvann som maktfaktor 1866. Det tycker jag man får beundra, det var en rörelse i demokratisk riktning redan då.
När fan blir gammal blir han religiös. Är det inte lite så med dig? Du ställer ut hos prins Eugen på Waldemarsudde, din fru gör installationer på Riddarhuset. Visst har du en stark dragning till det svunnet aristokratiska?
- Nej, det vill jag inte alls påstå. Däremot gjorde jag en film för ett par år sen som innehöll scener där min släkts vapensköld på Riddarhuset skulle filmas. Det fick jag tillåtelse till om jag antingen betalade den skuld jag hade dit sedan jag var 21 år - jag hade aldrig betalat den så kallade kapitationsavgiften som förut var obligatorisk för alla inom adeln, den löd sammanlagt på 3 500 kronor, man hade inte brytt sig om räntan - eller hyrde kåken för samma summa ett dygn.
- Jag tyckte att det var ett riktigt humoristiskt förslag. Det blev till slut så att filmbudgeten, och därmed biljettköpare från hela Sverige, fick betala min skuld.
Ärligt talat, har du inte ägnat en stor del av ditt liv åt inverterad, omvänd, snobbism? Och är du inte ganska bördsstolt, fast du inte vill vidgå det?
- Det vill jag å det bestämdaste förneka. Jag anser att alla människor är lika värda. Men visst, jag har vissa ambivalenta känslor till allt det här. Kalla det hatkärlek om du vill.

PS

Han är noga med efternamnet. De Geer med stort D. Det brukar ofta någon okunnig redigerare ändra till litet d, säger han. Hustruns son från tidigare äktenskap har förresten tagit sig namnet och jag undrar då om det är tillåtet, om inte Riddarhuset utfärdat bannbullor. Icke, säger han, men jag hoppas att det ställer till förvirring i Adels- kalendern.