Jag tror att jag förstår vad som kommer att hända i morgon. På Downton Abbey alltså.
Jag tänker inte tala om det här, inte avslöja vad jag tror mig ha klurat ut, det vore att förstöra avsnittet för er, men jag anar ändå att ett och annat som tyckts märkligt olösligt kommer att lösas av försynen själv.
Kommer ni ihåg att lady Grantham den yngre - tror jag i alla fall att det var - liksom i förbigående nämnde något om spanska sjukan i förra avsnittet? Avfärdade den som ofarlig? Men det vet ju vi vilken fasansfull pandemi det var och att den skördade miljontals offer, i slott som i koja.
Jag säger inte mer. Jag tror vad jag tror. Vi får väl se om jag har rätt. Rosenknoppen, snart tre månader, och jag ska titta.
Just nu läser jag förresten en mycket trivsam bok som heter "At Home", skriven av Bill Bryson om han är bekant.
Han är amerikan, han skriver böcker som oftast på något vis handlar om England. Just denna gång har han utgått från sitt eget hem, en gammal prästgård i en liten by i Norfolk. I den tar han oss rum för rum, från hallen och köket och skafferiet och proppskåpet vidare genom källaren och trägården och barnkammaren för att slutligen hamna på vinden. Och under tiden lär han oss allt om allt, låter associationerna flöda fritt och när han är i serveringsgången kommer han in på något som har med just Cora, den yngre lady Grantham i Downton Abbey, att göra.
Han berättar om alla de amerikaner som blev stormrika i slutet av 1800-talet - hur han lyckades komma in på dem minns jag inte - om Vanderbilts och Rockefellers, om Carnegies och Astors. Om det överdåd de levde i, om hur de for till Europa och köpte upp alla våra konstskatter. Och om hur de började samla på fina européer också. De letade upp engelska aristokrater med stora gods och brist på kontanter och såg sen till att gifta bort sina döttrar med dem. Stålar mot anor och titlar. Den nionde hertigen av Marlborough gifte sig till exempel med Consuelo Vanderbilt som medförde 4,2 miljoner pund i boet. Lord Randolph Churchills fru hette Jennie Jerome. Hon medförde inte fullt så mycket men hon födde honom och England och världen en Winston.
I början av 1900-talet gifte sig så mycket som tio procent av Storbritanniens aristokrati med amerikanskor. Precis som lord Grantham. Och räddade på så vis sina egendomar.
Men nu över till något helt annat. Till manlig omskärelse. Läste att Humanisterna, som jag trodde var en samling ganska så humana personer, fått för sig att detta är något som bör bekämpas. Varför skulle det vara så viktigt?
Somliga tycks ha fått för sig att det bara är judarna som låter omskära sina gossar, men i själva verket är ju om inte större delen så nära nog större delen av världens hela manliga befolkning omskuren. Varenda muslim. Varenda jude. En väldig massa nordamerikaner. Och säkert många till.
Det är en oerhörd skillnad på manlig och kvinnlig omskärelse. De går inte att jämföra.
Männen blir av med en bit förhud och det i förlängningen bidrar exempelvis till att de har det lättare med sin nedre kroppshygien framöver till glädje för kvinnorna i deras liv som slipper få sig trista sjukdomar överförda.
Omskurna kvinnor däremot är rätt upp och ner brutalt stympade.
Varför, skulle jag verkligen vilja veta, tycker Christer Sturmark, Björn Ulvaeus och kompani att manlig omskärelse bör förbjudas? Det kan man verkligen fråga sig.
God jul!
(Och ska ni fira den på ett engelskt gods à la Downton, kom ihåg: inga diamanter dagtid och på kvällen bär herrarna smoking medan damerna inte får bära svart och deras skor får inte vara av läder, bara mocka eller siden duger!)
