Carola har på eget initiativ startat en blogg hos tidningen Mama och jag undrar om det är riktigt klokt.
Hon har, vilket inte undgått någon, just adopterat en liten bedårande svart dockflicka i Sydafrika. Hon är strålande lycklig, den lilla flickan är strålande lycklig, och strålande söt, det är nog viktigt, och alltihop är oändligt rart och på alla sätt gripande och ingen människa kan annat än unna dem bägge den glädje de ömsesidigt skänker varandra.
Men måste Carola verkligen blogga om det?
Det är mycket genröst av henne att vilja dela sin lycka med allmänheten och på alla bilder syns den lilla bara bakifrån så att hon inte ska kunna kännas igen.
Men allra bäst för den lilla hade väl i så fall varit om hon inte behövt synas alls? Om det hade räckt med att mamma Carola gick ut med nyheten om sin förestående Sydafrikaresa och sitt dotterprojekt i den artikel som Annika Hagström skrev i Dagens Nyheter? Och sen hade mor och dotter kunnat avstå från publicitet så mycket som bara möjligt. Det vill säga i stort sett helt och hållet.
Som det är nu blir alltihop väldigt förvirrande och motstridigt. Vill Carola att hennes lilla dotter ska exponeras oavbrutet, fast på Carolas egna villkor? Vore det inte bättre att hon knappt exponerades alls, även det på Carolas egna villkor?
Kan inte flickan få slippa förekomma? Kan inte Carola försöka stå emot frestelsen att dela med sig av detta? Försöka känna efter om det inte trots allt är så att man finns även utan att synas i medierna?
Jag har inget förhållande till Carola. Jag har intervjuat henne en gång, i december 2003. Det var ett jobb, för oss bägge. Jag tror inte att någon av oss minns något särskilt från det mötet.
Sen var jag på hennes bröllop med predikanten Runar Sögaard i maj 1990. Jag var givetvis inte där privat, utan i arbetet. De vigdes i Livets Ords barackliknande kyrka i Uppsala och det var en häpnadsväckande tillställning på alla vis. Rent estetisk sett var alltihop vad en snorkig smakdomare hade kallat white trash, eller Dallas-såpa kanske, rent känslomässigt flödade det över alla bräddar och i damkön på toaletten talades det i tungor.
Bruden var söt som en spunnet sockerbit och bland gästerna fanns förstås journalisten Annika Hagström, Carolas extramamma, och så Jacob Dahlin, honom får de yngre läsarna ta och googla.
Detta sagt om Carola och mig.
Med tiden har hon blivit en sorts ikon och nu kommer det en bok om henne, om fenomenet Carola. Skriven av Johanna Koljonen, journalisten med de bruna tefatsögonen som ni såg vinna ”På spåret” med Marcus Birro för ett antal år sen. Och som har en fantastisk näsa för trender, om det nu inte i själva verket är så att det är hon som skapar dem.
Förra året startade hon twitterkampanjen #prataomdet (googla den också, här finns inte plats att förklara allt!) tillsammans med Sofia Mirjamsdotter och det renderade dem Stora Journalistpriset i kategorin ”Årets förnyare”.
Och nu, när i alla fall jag mer eller mindre glömt att Carola existerar, kommer alltså henne bok om sångerskan och då går Carola och blir nyhetsstoff med sitt barnprojekt och sin blogg. Tala om fingertoppskänsla.
Johanna Koljonen skrev i senaste numret av Fokus en krönika med rubriken ”Vem skyddar Carolas barn?” Från offentligheten alltså. Från buspressen.
Det kan man undra. Gör Carola det själv?
Och det är därför jag i min tur ställer frågan: är det verkligen en bra idé av henne att följa sin vid det här laget inbyggda PR-instinkt och blogga om barnalyckan?
