Att drottning Elizabeth II av Storbritannien just nu diamantjubilerar och firas på alla upptänkliga vis, det har väl inte undgått någon. Inte heller att festligheterna når sin kulmen nu, mellan den 2 och den 5 juni. Sextio år på tronen, det är aktningsvärt, den enda som klår henne är hennes farfars farmor, drottning Victoria. Men klarar hon att sitta kvar på sin post till den 10 september 2015, då har hon brädat även henne.

Äldsta brittiska regent någonsin är hon redan, Victoria avled när hon var 81 år gammal. Elizabeth är 86 och vid mycket god vigör.

Hon är ett både anmärkningsvärt och aktningsvärt fruntimmer och ju mer åren går, desto mer imponerar hon.

Hon är rik som ett bergatroll, rankad som 262:a i landet på Sunday Times aktuella Rich List, med en beräknad förmögenhet om 310 miljoner pund. Hon har hjälp med det mesta och mer därtill. Hon bemöts alltid med beundran och tillgivenhet. Men ändå. Att fortfarande kuska land och rike runt och vara trevlig mot Gud och hela världen, det hade varken du eller jag orkat med.

Hon är ett stycke livs levande historia. Hon har hunnit avverka tolv premiärministrar sen starten med Winston Churchill.

Hon har utövat sitt yrke på ett föredömligt vis, alltid varit nästan skrämmande disciplinerad.

Hon har klätt sig i sina matchande hattar och kappor, alltid i starka färger så att hon ska synas, "Jag måste ses för att tros", har hon sagt. Hon har blivit proffs på att säga till intet förpliktigande vänligheter till vem som helst och hennes standardfråga lär vara:

"Have you come far?" "Kommer du långt ifrån?" Den tycks funka i alla sammanhang.

Det går en tv-serie om henne just nu och i den försöker man reda ut vad mystiken kring och fascinationen inför en sådan som hon består i. En av de saker man kommit fram till är att den bland annat yttrar sig på det sättet att de som träffar henne gärna vill berätta om det efteråt.

Jag har träffat henne och jag berättar om det så fort jag får tillfälle. Som precis just här och nu och för säkert tjugonde gången i skrift. Jag var, tyvärr tillsammans med en skrälldus andra murvlar, bjuden ombord på kungajakten Britannia när hon var på statsbesök i Sverige 1983.

Jag fick till och med småprata med henne. Jag har inte hämtat mig ännu.

Jag var rätt och slätt starstruck och helt tagen av att hon såg ut precis som på bild. Hur hon nu annars skulle ha sett ut. Jag har lyckats bli inbjuden till ett av hennes årliga garden parties i Buckingham Palaces trädgård också. Året var 1999 och jag var en av tusentals gäster. Jag såg henne bara skymta förbi i fjärran men jag kompenserade genom att ta för mig så gott jag bara kunde av alla små delikatesser som serverades och jag drack förstås det speciella te som bara serveras vid dessa tillfällen, en särskild blandning av Assam och Darjeeling. Nu fick jag den osökta chansen att berätta det en gång till också.

Jag skulle kunna skriva spaltkilometer om henne och hennes welsh corgis och säckpipsblåsaren som tutar utanför hennes sovrumsfönster varje morgon och om hennes Philip, nu 90 år, som fortfarande går några steg bakom henne och som väl inte alltid varit lika exemplarisk, men så mycket utrymme har jag inte till förfogande.

Jag tycker i alla fall att, oavsett om man är rojalist eller republikan eller varken eller, så är hon en person värd all respekt. Själv firar jag henne genom att på nätet köpa ännu en omgång Solar Queens, ungefär två decimeter höga drottningar Elizabeth i typisk rosa, ljusblå eller gul outfit, som vinkar när man ställer dem i ljuset. Finns nu även med diadem. En i alla läger uppskattad present.