Jo, även jag kommer nu att skriva en stump om boken om Anna Wahlgren. Det känns omöjligt att låta bli att pilla ytterligare i denna ömtåliga historia. Jag ska försöka att inte kladda till det.
Vad har då jag att tillägga, när alla som haft spaltutrymmen att fylla tidigare i veckan sagt sitt?
Anna Wahlgren och jag gick ett par år i samma internatskola, hon ett par klasser över mig. Jag kände henne inte, tror inte att vi någonsin talades vid. Men jag kommer ihåg henne. För att hon utstrålade självförtroende, ingav bävan, märktes.
Vi har pratats vid sen dess, en gång. Det var i augusti 1983, hon hade just skrivit en tjock bok som hette "Barnaboken" och jag var en av alla dem som intervjuade henne då.
"Anna Wahlgren (åttabarnsmor) vet: 750 sidor om hur man gör när man får barn", lyder rubriken.

Det är drygt 29 år sen och nu läser jag om vårt möte med nya ögon, för nu har jag alltså precis tagit del av boken om hur en av hennes döttrar, Felicia Feldt, tycker att det var att växa upp med henne som mor.
Jag var irriterad på Anna Wahlgren redan innan vi möttes. Det är tydligt. Hon hade gjort sig känd genom att döma ut allt vad daghem hette, och därmed i stort sett alla andra föräldrar i hela Sverige. Jag skulle komma att irritera mig på henne fortsättningsvis också, bland annat för att hon flera år i rad svepte in på Bonniers förlags sensommarkalas på Manilla med en svans av nykammade barn efter sig och en ros i handen, med siktet inställt på förlagschefen Gerard Bonnier och med en underförstådd uppmaning till oss andra att beundra skådespelet.
Det gjorde vi inte, vi skar tänder.

Nå, vilka kloka iakttagelser inför vad som komma skulle gör jag i intervjun?
Jag berättar att jag blir presenterad för en handfull av barnen, att de tog i hand och sa vad de hette och: "De såg oförskämt pigga och friska ut, de var osedvanligt öppna och trevliga och artiga", konstaterar jag. Med tillägget "Förargligt, men just så var det". Det är hela tiden Anna Wahlgrens anti-dagisinställning som skaver i min själ.
Jag undrar varför hon alls skrivit sin uppfostringsbok och hon svarar att hon gjort det för att hennes äldsta dotter Sara, 17 år gammal, frågat hur hon skulle göra när hon blev stor så att hennes barn skulle bli precis som hon själv.

Nu googlar jag Sara. Sara Danius heter hon, är 50 år och litteraturvetare, kritiker och professor i estetik. Samt utbildad croupiére och card dealer. Om hon har barn och om hon uppfostrat dem enligt mammas metod framgår inte.
Vidare frågar jag Anna Wahlgren då för länge sen varför hon alls har så många barn och hon svarar: "En psykolog skulle säkert ta fasta på det faktum att min familj plötsligt upplöstes en dag när jag var nio år. Hem och mor och bror och allt bara försvann åt olika håll. Och jag parkerades på internatskola. Där lärde jag mig snart att gråta under täcket, att vagga mig själv till ro. Jag blev stark tidigt, förstod att här gällde det att klara sig själv, inte visa hur rädd man var, att kunna slåss. Och skaffade jag mig en familj så inte tusan skulle den någonsin upplösas."
Och jag anmärker:
"Vi är nog rätt många som närt en förhoppning att någon i, eller helst hela, hennes barnkull en dag ska bryta samman kollektivt, springa ut på gatan och vråla: 'Vi står inte ut med morsan!' Men det har inte hänt och det lär knappast inträffa."
Fast nu har det hänt, nu har just detta inträffat. Det var nog oundvikligt.

DAGENS ORD: Naughty salt. Bus-salt. Noomi Rapaces smeknamn på kokain.