En gång för mycket länge sen skrev jag en hel bok om att skiljas. Om hur uppslitande det är. Och om hur det för evigt drabbar barnen.
Den blev klokt nog aldrig utgiven och manuset har gått upp i rök. Möjligen kommer mina barn att hitta det i något skåp eller någon låda efter min död, men jag hoppas då att de slänger det oläst. Det är säkert outhärdligt självömkande och distanslöst.
För ungefär ett år sen fick jag ett mejl från Katarina Wennstam eller om det var från Marie Sveland, jag minns inte riktigt, men där stod i alla fall att de planerande en bok om lyckade skilsmässor och undrade om jag kunde tänka mig att bidra till den.
Jag svarade att det var helt fel att vända sig till mig med den frågan, jag tyckte att skilsmässor gjorde alldeles för ont och framför allt tyckte jag att oavsett hur bra de båda parterna klarade sig ur eländet så drabbades barnen för evigt, det var oundvikligt.
Nu har boken kommit. "Happy, happy" heter den och efter att ha läst de olika bidragen kan jag nog tycka att jag gott hade kunnat medverka och att jag lätt blir alldeles för kategorisk. Det är klart att många skilsmässor är av godo, inte minst för barnen. Men ont gör de nog alltid, en lång stund. Jag är en obotlig cyniker och jag tror att alla inblandade i en skilsmässa där barn ingår får känslomässiga men för livet.
Å andra sidan, visst, visst, å andra sidan får vi men för livet av i stort sett allt smärtsamt vi tvingas uppleva och smärtsamma upplevelser kan ingen som uppnår vuxen ålder helt undslippa.
När jag gifte mig var jag fast besluten om att aldrig skiljas. Mina föräldrar hade gjort det och för mig hade den skilsmässan varit en plåga. Trots att jag var hela sjutton år när det hände, trots att deras äktenskap hade varit uselt, trots att jag kunde förstå att pappa ville slippa undan och långt dessförinnan bestämt sig för att dra sin kos så fort vi båda barn hade tagit studenten.
Ingen brydde sig om hur barnen reagerade på den tiden. Hade någon gjort det, hade det kanske varit lättare. Det var bara de vuxna som räknades då. Skilsmässorna angick i princip bara dem.
De hade aldrig kunnat fortsätta tillsammans, jag begrep det redan då, men den insikten hjälpte inte, det gjorde i alla fall obegripligt ont. Så ont att jag aldrig skulle utsätta mina barn för något liknande. Och ändå blev det förstås så. Kanske just därför. Men jag ville det inte. Jag ville det inte för barnens skull.
I boken skriver Katarina Wennstam: "Inget är värre än att säga att man stannar 'för barnens skull', om du frågar mig. Inget ansvar är tyngre att lägga på sitt barns axlar än att mamma, eller pappa, stannade för 'din skull"'.
Hon har säkert rätt. Vill man inte vara kvar i ett äktenskap så ska man inte vara det. Då måste man lämna, för barnens skull.
Hälften av alla äktenskap leder till skilsmässa. Livet efteråt blir förmodligen bättre än det hade blivit skilsmässan förutan. Men riktigt genomlyckligt blir det aldrig om det varit barn med i bilden. Det är den bistra sanningen, det enda man kan göra är att blunda för den.
För barnen finns det bara en riktigt bra lösning på tillvaron och allt annat är näst bäst: att föräldrarna inte super och inte slåss och fortsätter att älska varandra för evigt. Men det händer nästan bara i sagorna.
Om det hade varit så i vårt fall, om vi fortsatt att älska varandra, då hade barnen fått en betydligt stabilare grund att stå på och blivit mycket tryggare människor.
Det är jag ganska säker på men nu var det inte så det blev.
