Har just släpat hem en gigantisk coffee table-bok om Harry Schein, men det borde jag inte ha gjort, för nu är min dator förstörd.
Min dator, förresten. Det är tidningens. Och nu har jag satt dess dvd-spelarfunktion ur funktion. Eller om det är själve Schein som har gjort det. Han var en sorts filur, så man kan inte vara säker.
Det var alltså han som grundade Filminstitutet, som var fena på att hålla sig väl med makten, Olof Palme och han spelade tennis, Ingmar Bergman och han var såta vänner.
Själv var han liksom outgrundlig. Kom som ung till Sverige från Wien, gjorde sig en förmögenhet på en vattenreningsuppfinning, ville aldrig tala om sitt förflutna. Gifte sig med Ingrid Thulin, den mest karismatiska av Bergmans skådespelerskor, skaffade sig en superdesignad, poolförsedd villa bakom Danderyds sjukhus. Var briljant, var sarkastisk, drack oavbrutet Cutty Sark-whisky, även när han skulle köra bil, hade många mycket inflytelserika vänner, dog ganska så ensam och förvirrad och sen utbröt ett jättebråk om jättearvet.
Det där var en slarvig och säkert mycket orättvis sammanfattning av hans levnad. Men nu har Kungliga Biblioteket låtit göra en desto mer omfångsrik sådan, gett ut en magnifik lunta till hans ära, Citizen Schein, och i den finns det två dvd-skivor.
Ville se efter om den lilla film som Bengt Forslund gjorde till hans 50-årsdag 1974 var med på någon av dem, den visades på Filminstitutet i samband med utgivningen i förra veckan och den var ganska rar.
På en tänkt tennisläktare sitter dåtidens alla unga skådespelerskor, framför dem pågår en match är det meningen att man ska tro. De jublar och hejar på Harry och Palme är domare. Det var inte honom jag ville titta på en gång till utan på Monica Zetterlund som tjoar och hurrar, Solveig Ternström, söt som socker, Margareta Krook som lyckas tugga tuggummi på ett ironiskt vis, Grynet Molvig, lika vacker då som nu, en purung Bibi Andersson, en urgullig, rundkindad, pudellockig Lena Nyman. Vilka tjejer!
Men jag vet inte om den filmsnutten fanns på dvd-n, när jag puttat in den i datorn försvann den.
Detta är säkert Scheins fel. Jag har alltid haft svårt med mäktiga män.
Just honom stötte jag på i bland. Särskilt en gång. Samma dag som jag hade fött min son kom han och besökte oss på avdelningen, medförd av en väninna med samma ambitioner att stå sossemakten nära som han. De var nog på väg till något betydligt viktigare.
Han överlämnade en burk Campbells buljong som gåva till mig och sonen. Det har jag aldrig lyckats glömma.
Jag vet inte varför jag berättar detta. Egentligen hade jag tänkt försöka skriva något klyftigt om mitt anmärkningsvärt tofsfria hem och om att jag tycker att gult läppstift är ganska gräsligt. Den som har kikat på "Hollywoodfruar" anar vad jag syftar på, ni andra behöver inte bekymra er.
Kanske borde jag nämna att jag var med när Veckans affärer utsåg Sveriges 125 mäktigaste kvinnor i måndags.
Där noterades ett trendbrott. Förut såg alla dessa kvinnor nästan likadana ut, trådsmala änglar med långa blonda lockar. Nu var de mer robusta och tycktes även karaktärsmässigt mer kraftfulla än tidigare.
Hon som ansågs mäktigast i år hette Lena Olving och är vice vd och operativ chef för Saab. Hon avslutade sitt framträdande med att busvissla så att konserthustaket lyfte och jag föll i farstun.
Kunde Schein busvissla, då är han värd den där boken.
