Nobelpriset i litteratur? Mo Yan?
Nej, jag har inte läst en rad han har skrivit.
Augustpriset då?
Göran Rosenbergs bok har jag läst, för att jag skulle intervjua honom. Men ingen av de andra böckerna. Inte ens den om Zlatan, trots att jag intervjuade David Lagercrantz som skrivit den precis innan boken kom ut. Den var nämligen så hemlig, så hemlig, så ingen som inte var oändligt betrodd fick ens kika i den i förväg.
Jag är uppenbarligen inte oändligt betrodd. Och det är jag tacksam för. Inget lockar en journalist så till att vilja revoltera som känslan av att betraktas som en nyttig idiot, det vill säga som pålitlig. Rent privat är jag däremot ett under av pålitlighet.
Häromdagen åt jag lunch med en handfull damer i sina - eller borde jag skriva våra - inte absolut bästa år. Vi pladdrade om ditten och datten och då menar jag verkligen ditten och datten.
En av dem spände plötsligt ögonen i mig och sa att du förstår väl att du inte får skriva i tidningen om det vi talar om här.
Ibland blir man lite trött om man är i min bransch. Ibland är det nog så att vi människor märkvärdigserar oss själva. Samt beter oss i överkant oartigt i tron att just vi är kvintessensen av god ton och perfektion. Och därför tar oss rätten att slänga ur oss vad som helst.
Andra gör det alltså, givetvis icke jag.
Utöver att jag icke läst Nobel- och Augustprisböckerna har jag icke läst böckerna om vårt kungahus, varken de som är för eller emot eller mittemellan. Jo, jag skummade den första boken, den som blev så uppmärksammad, inför att jag å yrkets vägnar skulle uppmärksamma den, intervjua författarna. Mer än skumma hann jag inte, den var precis pinfärsk. Sen glömde jag mitt exemplar på spårvagnen och sen dess har jag inte sett röken av just den boken. De andra har jag inte heller tagit del av.
Men jag tycker att det är ganska intressant, bara ganska, att försöka se mönstret, se hur alla skribenter och andra positionerar sig kring kungahuset. Kring det har det alltid skett ett iögonfallande positionerande, från tidernas begynnelse. Vem är i gunst, vem är i onåd? Vem snor platsen i kungasolen från vem? Och vem tjänar mest på detta?
Det måste vara både angenämt och avskyvärt för de kungliga att betrakta detta från insidan. Och för alla andra med makt också, alla som befinner sig i samma situation, som hela tiden blir uppvaktade av folk med baktankar.
Oavsett vad man tycker om dem som "skandaliserar" makthavare av olika slag, de är i alla fall mer sympatiska än lismarna.
Och efter denna svidande vidräkning vid Gud och hela världen eller icke någon alls, återvänder jag till böckernas värld. Den bok jag just nu ägnar mest tid åt att läsa är "Här är det lilla huset" av Barbro Lindgren och Eva Eriksson, teamet bakom böckerna om den vilda bebin. Den handlar om en gubbe som säger "Häj, häj!", en gumma som säger "Godagen" respektive "Ajöken!" och ett antal husdjur som säger det som husdjur förväntas säga.
Den lokala vilda bebin i sin tur låter mest av allt som en vitval, har jag förstått. Imorse hörde jag på radion hur en sådan låter när den försöker härma människotal. Som min rosenknopp! Hon svingar sig numera som Tarzan upp och ner i sofforna och drar med sig allt i sin väg var helst hon drar fram. Lite svinn får man räkna med.
Hon, som är lite äldre, skulle nog ha ett och annat att lära lilla Estelle om tillvaron. Kanske jag borde bjuda ut henne till Estelles föräldrar som kommande livsstilscoach åt deras lilla knopp? Gratis förstås. Det skulle jag kunna ha nytta av.
Ajöken!
