Jo, det är så att jag gör söndagsintervjuer i den här tidningen.
Och det i sin tur innebär att jag en gång i veckan slår mig ner tillsammans med någon intressant person någonstans, plockar fram min bandspelare och mitt papper med alla de frågor jag tänker ställa, frågor som man i vanliga fall inte ställer hursomhelst till folk man inte känner, och ställer dem.
Däremot innebär det inte att jag i skrivande stund kan komma på en enda minnesvärd fråga jag någonsin ställt till någon.
Jo, en gång frågade jag Hugh Grant, som var i Stockholm 8 mars, hur han ämnade fira internationella kvinnodagen.
Jag vet, det var ingen lysande undran, att jag kommer ihåg den beror på att Dagens Nyheters utsände, som var med under samma intervju i likhet med en handfull andra journalister, i sin artikel, som kom före min, inledde med just min fråga samtidig som han lät påskina att han suttit exklusivt ensam med skådisen i fråga.
Det gjorde mig sur och av någon anledning är det oftast de bittra ögonblicken som tycks fastna i mitt minne. Annat kommer jag bara undantagsvis ihåg.
Min roll som söndagsintervjuare gör alltså att jag kan fråga i stort sett vem som helst i stort sett vad som helst. Men personen jag intervjuar kan givetvis låta bli att svara. Då ställer jag frågan högst en gång till, lite omstuvad, men jag är ingen skjutjärnsreporter, jag är inte Janne Josefsson, jag är bara en vänlig journalist som vill ha en trevlig pratstund. Ganska trevlig i alla fall. Och helst inte för lång, för jag skriver rent det där bandet efteråt och det är en olidligt seg och trist syssla.
Någon häftig avslöjerska är jag således inte. Inget jag skrivit har någonsin genererat debatt eller folkstorm eller mediedrev. Inte vad jag kan komma ihåg. Men det innebär ju ingenting, som ni redan fått lära er.
Däremot minns jag att jag för ett drygt år sen var jag på väg att göra ett dunderscoop, mitt livs i så fall enda. Det låg där framför mina fötter, det hade bara varit att plocka upp det, men inte gjorde väl jag det. Jag begrep inte då, och begriper fortfarande inte, hur intressant det var, detta scoop som jag inte märkte att jag missade fast jag fick det serverat.
Det var så att jag söndagsintervjuade Laila Bagge. Och eftersom jag inte hänger med i nästan något - jag tittade inte på Idol, jag tittade inte på Let's dance - visste jag inte vem hon var, jag var väl kommenderad av någon chef att masa mig iväg och tala med denna okända kvinna om att hon visat sin nakna rumpa i tv.
Det var inget större fel på henne, visade det sig, vi pratade väl på helt glatt och ostrukturerat, hon och jag, men hon avbröt sig ideligen och sa att hon måste ringa Niclas och fråga vad han ansåg om än det ena, än det andra. Niclas Wahlgren förtydligade hon. Upprepade hon. Och så ringde hon och kuttrade med honom och tittade uppfordrande på mig. Som inte kopplade alls. Trots ett evinnerligt tjatande och antydande.
Jaha, Niclas Wahlgren, han är visst också med i dansprogrammet, tänkte jag ointresserat, kan vi inte börja tala om något väsentligare snart?
Det var inte förrän någon vecka senare, när deras glödande romans avslöjades i förmodligen denna tidning, som jag insåg att jag borde ha nappat på hennes försök att få mig att att avslöja den.
Och nu är paret världsberömt i hela Sverige och får gratis villor och jag vet inte allt.
Fast, i ärlighetens namn, jag kan inte påstå att denna min murveltabbe grämer mig det bittersta.
