Tog tåget till Leipzig i förra veckan.
I akt och mening att träffa mannen vars namn ingen, i varje fall inte jag, lyckas komma ihåg korrekt. Han som heter Rolf-Göran Bengtsson och inget annat, vår världsledande hästhoppare.
Men det var inte honom jag skulle berätta om i dag, utan om själva Leipzig. Jag har aldrig varit där tidigare, jag har inte ens varit i före detta östtyskland förut.
Alldeles intill tågstationen, som är störst i Europa, ligger hotell Astoria eller vad som en gång varit hotell Astoria. Det är en imponerande byggnad, omöjlig att inte lägga märke till. Ett jättehotell som icke mer är. Som bara står där, obebott, oanvänt, nedsläckt, som ett spökpalats.
Jag frågade alla jag mötte vad som hänt. Och till slut, på vägen från hästtävlingarna i de nya enorma mässhallarna och tillbaka till mitt hotell, var det en taxichaufför som ville prata om i stort sett allt. Han påstod att hotellet hade ägts av en judisk familj före kriget, sen hade det annekterats av nazisterna och efter kriget av kommunisterna. Men när muren fallit för snart 23 år sen, uppstod problemet: hur få tag på de rättmätiga ägarna igen? Och därvid har det uppenbarligen förblivit.
Det här med murens fall hade han förstås synpunkter på, min taxichaufför. Själv hade han inte haft det så kul dessförinnan, men det hade han inte nu heller. Han var bergsingenjör, men tvangs nu köra taxi. De östtyskar som alls hade något jobb, sa han, hade sällan något som motsvarade deras utbildningsnivå. Västtyskarna betraktar dem alla som andraklassens människor, köper upp alla vackra gamla hus för en spottstyver och säljer dem sen igen för priser som ingen östtysk kan betala. Västtyskarna anser, hävdade han, att när det inte längre finns en enda östtysk ägare i stadens lagfartsbok, då först är sammanslagningen genomförd.
Den östtyska dialekten anses också underlägsen och till och med alla de turkar som nu arbetar i västtyskland säger att de ju i alla fall, till skillnad från dem i öst, talar god tyska.
Så i öst, där har nu en ny och växande nationalism vuxit fram, och de som anammat den vill inte längre kalla sig tyskar. Utan östtyskar.
Själv fann han tröst i att varje sommar bila till Hammerfest i Norge. Då fyllde han bilen med stora platsflaskor med något som såg ut som vatten men i själv verket var Schnaps. Detta brännvin kostar 4 euro litern i Leipzig, 80 euro i Norge. Sen använder han sin dryck som bytesvara, handlar till sig fiskedon och drar ut på havet och metar hälleflundra och torsk.
När han metat klart filéar han fångsten, packar den i is och åker hem och fryser in iden. Då har han mat så det räcker en lång stund. Fast egentligen får man bara ta med sig ett visst antal – jag minns inte hur många han sa – kilo filé från Norge och en gång fastnade han i tullen och fick böta tvåtusen euro. Men det har uppenbarligen inte avskräckt honom från fortsatta fisketurer långt där uppe i norr. Sådant för man höra wenn mann eine Reise tut.
Hur min hemresa gick? Utmärkt, tack. Ända fram till det småländska höglandet. Där blev tåget plötsligt stående helt strömlöst, ingen visste något, vi befann oss mitt i den snötyngda urskogen. Värmen i kupén sipprade långsamt bort. Mörkret föll. Och jag började fundera över hur jag skulle undgå att förfrysa och vem av mina medresenärer jag skulle börja knapra på först när hungern omsider slog till.
Men sen, efter tretton oändliga minuter, gick tåget i gång igen. Lite hardship får man väl tåla.
