Jag har fått en kram av Tommy Blom! Av Tommy Blom i Tages! Nu kan jag dö lycklig.
Hade detta skett för fyrtio år sedan hade jag dött på ögonblicket eller i alla fall fått ett kvävningsanfall av pur upphetsning, i månader svävat på små moln och absolut inte tvättat mig förrän jag handgripligen tvingats till det.
Jag kanske tar i lite för jag var egentligen inte den uttalade popbruden, men Tommy Blom, han var så himla söt. Den mörklockige killen i Tages med de vackra, vackra ögonen. Ojojoj.
Och honom fick jag alltså en stor varm kram av i måndagskväll och det var ganska förtjusande och väldigt nostalgiskt. Det var på ett kalas för tidningen Bildjournalen. Eller rättare sagt för den bok om den tidningen som mina före detta Expressen-kolleger Ammi Bohm och Börje Lundberg ligger bakom.
Att jag var inbjuden beror på att jag faktiskt arbetat på Bildis. Jag var med när denna en gång oändligt inflytelserika ungdomstidning gick i graven. Alla tidningar jag varit på har gjort det. Utom Expressen, peppar, peppar.
Ingen minns väl Bildis, tänkte jag på väg till kalaset, bäst man ställer upp så att åtminstone en person dyker upp.
Det var fullsmockat i den stora Bryggar­ salen på Norrtullsgatan. Och snittåldern torde ha legat strax över 60 år. Det kramades och det pussades till höger och vänster, först förstod jag inte vilka alla dessa kramande och pussande människor var men så småningom kände jag igen både den ena och den andra.
Och när sen ett antal av dem som genom åren prytt Bildis omslag i tur och ordning gick upp på scenen, förvandlades hela rummet till ett gungande hav av oändligt före detta tonåringar som blivit just detta på nytt.

"Denna kåken har vart våran uti många herrans år..." började det med. Och där stod Per Myrberg och sjöng med en röst som var det i går den låg på Svensktoppen i eviga tider. Lasse Lönndahl, 83, smäktade på med "Kärleksbrev i sanden". Siw Malmkvist mindes alla verserna i "Jazzbacillen" och Ann-Louise Hanson fick med sig hela salen i refrängen till "Vita rosor från Aten".
Sen blev det lite rockigare. Little Gerhard med "Buona sera" och Lennart Grahn i Shanes och så Tages och ett tag var även Clabbe af Geijerstam uppe och doade i någon mikrofon.
Några av herrarna, inga namn, hade nog fyrdubblat sitt fysiska omfång sen sist, men de hade så kul nu och vi hade så kul och vi vrålade alla med i den avslutande "Oh oh oh oh oh, what have you done to me?"

Efteråt gick min chefredaktör från månaderna på Bildis, Birgitta Dahl, fram till Lasse Lönndahl och tackade för sången.
"Jag sjöng bara för dig!" svarade den gamle charmören.
Janne Schaffer var väl den ende som hördes muttra lite. Så där gulligt tyckte vi inte alls att det var när det begav sig, var kontentan i hans mutter. All den publicitet vi fick i Bildjournalen var inte av godo. Snart kommer min bok om den där tiden och om hur det verkligen var. Det blir intressant.
Vilken insats jag gjorde på tidningen? Jag tillbringade min praktiktermin på Journalisthögskolan där, våren 1969. Ett av mina första jobb var att göra en enkät bland ungdomar i tunnelbanan och frågan löd: "Vill ni ha samlagsrum i skolan?".
Jag fick uppbåda alla själsliga krafter för att våga närma mig okända människor med en fråga av det slaget och sen dess har inget uppdrag känts ogenomförbart.

Nu över till något helt annat och apropå inget alls: Jag hade den stora glädjen att få intervjua Kerstin Ekman för någon månad sen. Vi kom att tala om favoritförfattare och då nämnde hon Thomas Bannerhed. Thomas Bann...vem då? Sa jag. Och nu har han fått Augustpriset.