I Sigtuna, där jag gick, var man ett batt, utan att för den skull behöva göra tjänster åt någon alls. Man var battig. Det betydde barnslig. Och det uttrycket användes om alla man betraktade som så, långt efter det att man slutat skolan.
Bara en sak till, sen ska jag inte säga ett ord mer i just detta ämne: den internatskola jag gick på för eoner sen, som då hette Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk, var öppen för både flickor och pojkar. Det fanns ytterligare en internatskola på orten, Sigtuna ­ skolan, där gick bara pojkar. Och i Lundsberg gick det också bara pojkar. Vilket nog har sina mycket negativa konsekvenser.
Dessutom höll man sig där, håller sig säkert ännu, med valspråket "Mens sana in corpore sano". Det är latin och betyder en sund själ i en sund kropp och det kan väl vara bra att ha en sådan i en sådan men för mig har det där uttrycket alltid haft en osund klang.
Så småningom, någon gång i mitten av 60-talet, precis när jag hade tagit studenten, blev även det andra Sigtunainternatet tvåkönat och långt senare slogs de ihop, de två Sigtunainternaten, till ett enda. Men vi konservativa åldringar, vi har ännu inte accepterat det där riktigt. Här skulle jag kunna sväva ut i en längre tirad om alla lärarna på min tid, lysande original allesammans, men det tar jag någon annan gång. Jag har ju tiden för mig, har jag förstått.
För ett par dagar sedan avled nämligen Viola och hon blev 99 år gammal. Marianne Zetterström hette hon, men när hon började skriva krönikor, eller kåserier som det då kallades, använde skribenterna signaturer, aldrig sina riktiga namn. Jag tror att det till en del berodde på att det hade ansetts chockerande exhibitionistiskt att inte dölja sig bakom ett "nom de plume" som det heter så tjusigt på franska.
Att visa upp sin egen nuna på en bylinebild hade betraktats som över alla gränser ohyfsat och att visa sig i helfigur hade framkallat konvulsioner hos läsekretsen. Det kanske det gör än i dag, förresten.
Viola hade i alla fall prytt vilken tidningssida som helst för hon var parant, ett ord jag redan för fyrtio år sen fick lära mig att man inte bör använda, det är för slitet, men hon var parant. Och hon hörde till de upphöjda få som vid det årliga journalisterna-möter-författarna-kalaset på Bonnierska Manilla självklart intog en plats i den stora särskilda soffan i en av salongerna. Där placerar sig numera vem som helst helt ogenerat. Vojne, vojne, inget är som det borde vara.
Viola var gift med Kar de Mumma, som egentligen hette Erik Zetterström, och bägge publicerade sig oavbrutet i Svenska Dagbladet och gav ut kåserisamlingar i parti och minut. Hennes betydligt mer förfinade än hans. Han var rolig, liksom advokaten Henning Sjöström känd för att äga en Rolls-Royce samt för att kämpa för att det skulle sättas upp trafikljus i hörnet Sturegatan-Valhallavägen. Till slut kom ljusen upp och då var jag där och intervjuade. Tror jag mig minnas.
Hon var mer naturlyrisk, filosoferade över små gröna kryp som vandrade på hennes ben där om sommaren på holmarna vid Utö och över om de var på väg hem till sina föräldrar, krypen. Lite som Tranströmer på Runmarö.
Nu blev jag för mångordning, nu tryter utrymmet, dags att runda av. Vad jag ville säga var bara att hon fortsatte att publicera sig tills hon var 95 år gammal. Jag ser henne som en förebild, så passa er!