Det är inte för att filmen fått så många - hela elva - Bafta-nomineringar, jag försäkrar!
Men nu har jag givit "Tinker taylor soldier spy" en andra chans. Och nu är även jag mycket nöjd med filmen.
Första gången jag såg den förstod jag inte att jag hela tiden borde vara på helspänn, oavbrutet totaluppmärksam. Jag slötittade på den såsom jag brukar på en film. Och då begrep jag inte ett smack.
Nu var jag på alerten från ruta ett och nu förstod jag om inte allt så i alla fall en hel del. Och det gjorde att jag upplevde mig själv som fruktansvärt skärpt. För en av poängerna med filmen är just detta, att den får en att känna sig intelligent. Om man alltså begriper något alls av handlingen.

Det var det ena jag tyckte jag borde återkomma till just i dag. Det andra var Nordsjön. År 1972 var jag ute i orkan på den sjön. På väg från Götborg till Felixstowe eller Harrow eller vart (notera förresten denna språkliga sällsynthet, en korrekt användning av ordet "vart"!) nu Englandsbåtarna gick just det året.
Vi blev över ett dygn försenade och i över ett dygn var jag övertygad om att snart skulle båten gå under och jag med den.
Alla passagerare utom jag kräktes oavbrutet. Jag var i stället stel av fasa hela tiden. Man kan inte vara sjösjuk och fylld av dödsångest samtidigt, har jag fått lära mig sen dess.
Hyttfönster krossades, vatten forsade in, vågorna var sjumil höga och kaptenen la om kursen mot Kanarieöarna. Det var visst bäst så.
Han var i alla fall en kapten av rätta virket. Till skillnad från den absoluta korkskalle som lyckats få befälet över det gigantiska båtmonster som kantrade utanför den lilla ön Giglio.
Vore jag inte den fina människa jag är, hade jag utbrustit att italienska män är inte kloka, de är ungefär som Berlusconi allihop och förmodligen var han väl nära släkt med någon i rederibranschen annars hade väl aldrig någon så omdömeslös person som han lyckats manipulera sig till det prestigefulla ansvar han aldrig borde ha haft.

När Estonia gick under slutade jag åka jättebåtar nattetid och i dåligt väder. Nu tror jag att jag låter bli dagtid också, även om det är kav lugnt och solen skiner.
Snart vågar jag väl inte gå utanför dörren. Istället kan jag sitta här vid mitt fönster och glo ut mot de jättelika Finlandsfärjor som dagligen drar förbi. Eller de kryssningsbåtsohyggligheter som varje sommarmorgon förtöjer på andra sidan vattnet, somliga så höga att Fåfängan försvinner bakom dem. Dinosaurier. Som väl alla dör sotdöden nu.
Det var det andra. Det tredje var att jag nu lånat Anna Wahlgrens självbiografi i tre delar från Stadsbiblioteket och befinner mig i mitten av del två. Allt står där. Precis allt.

I övrigt är nu julen nermonterad, granen i lönndom släpad ut bakom en buske i parken och julens fånigaste fadäs förträngd. Några dagar före julafton var några hyggliga flyttgubbar här och plockade ihop ett antal kassar med böcker att transportera hem till rosenknoppens föräldrar i Sydsverige.
Och några dagar före julafton var jag i Stockholms bästa chokladaffär och handlade upp mig för en smärre förmögenhet.
Kvällen före julafton skulle jag fördela chokladpralinerna i små påsar att stoppa i allas julstrumpor. Men chokladen var borta. Puts väck. Försvunnen. Upp i rök. En lång stund fruktade jag att jag nu definitivt var på väg in i dimman. Sen förstod jag vad som hänt.
Jag sms-ade flyttgubbarna, som gjort en sväng runt Norge, att de skulle ta sig en titt bland alla kassarna och sen var de välkomna att smörja kråset med Sveriges godaste godis.
Jodå, jag köpte en hel omgång till. Och den sitter nu ojämnt fördelad över min smäckra lekamen.