Cecilia Hagen

En bit av mitt hjärta bor där

Publicerad

Ungar på internatskolor kan var genomvidriga mot varandra, det läser vi om i tidningarna just nu.

Ungar i andra former av skolor kan vara det också.

Ungar i andra former av skolor kan gå hem efter sista lektionen.

Det kan inte barn på internat. Där är de därför mer utlämnade åt varandra. På ont men faktiskt även på gott.

Varje gång internatskolor är på tapeten så plockas Guillou och Ondskan fram och varje gång säger Guillou att alla som gått på ett internat känner igen sig i misshandelshistorier, som i den som nu avhandlas i rätten. Det är inte sant. Jag känner inte igen mig alls.

Sen säger han att Lundsberg och Sigtuna borde läggas ner.

Det tycker inte jag.

Rättare sagt, jag struntar i Lundsberg, men jag kan inte för mitt liv tycka att skolan i Sigtuna borde skrotas. En bit av mitt hjärta bor där.

Visst, visst, jag är en gammal nostalgiker och nästa år är det femtio år sen jag tog studenten i Sigtuna. Jag borde överhuvud taget inte yttra mig i det här sammanhanget, eftersom så mycket hänt sen dess och eftersom jag nog bara minns det som var bra där bland alla malliga stenrika överklassungar.

Guillou är två år äldre än jag, han gick på internat för ännu längre sen. För övrigt gick han aldrig i Sigtuna utan på Solbacka, som var ett litet obehagligt pojkinternat där de som relegerats från de andra internaten hamnade, de värsta busarna flockades alltså där. Och på Lundsberg, påstår jag rent känslomässigt.

Jag vet inte i hur många år Jan Guillou var internatelev, jag var det i alla fall i sju år så någon liten erfarenhet har även jag att komma med även om jag på intet sätt är lika stridbar som han.

Jag gick inte på internat för att mina föräldrar var rika och överklassiga och ville bli av med sina ungar, jag gick där eftersom min pappa arbetade i utrikesförvaltningen, familjen bodde utomlands och man på den tiden ansåg att den svenska skolan var vida överlägsen de flesta andra skolor. Och det var inte pappa utan staten som betalade min skolavgift.

Jag har aldrig utsatts för det där som kallas kamratuppfostran. Jag har aldrig tvingats utföra sysslor åt äldre elever. De skolkamrater jag fortfarande träffar glorifierar på intet sätt tillvaron där, men känner inte heller igen sig i detta med utbredd pennalism och ständiga avskyvärdheter.

Vill man så kan man nog hitta jävelskap i vilken skola som helst. Människor är inte alltid snälla mot varandra, oavsett miljö.

Nu känns det som om jag ska be om ursäkt för att jag tyckte så mycket om min skola, som om det enda raka vore att påstå att vi alla hade ett helvete och förstår vi inte det så beror det på att vi inte har någon förankring i verkligheten. Att vi är korkade och blinda och förmodligen elitistiska på något vis. Att vi tycker att det är fint att ha gått på internat och att vi därför står ut med att där varit så plågsamt.

Jag ser tillbaka på mina sju barndomsår i Sigtuna med stor glädje och värme och jag hoppas att skolan får leva vidare, inte som en överklassbiotop utan som en plats för dem som av andra skäl behöver gå där. Men det är klart, att vid elva år lämna sin familj, det var nog i tidigaste laget. Själv hade jag aldrig kunnat slita mig från mina barn när de var så små. Jag har fortfarande svårt att göra det. Möjligen är detta en svit av internatskolåren.

Låter jag inte trovärdig? Är allt vad Jan Guillou hävdar alltid rätt?

Men lyssna på Agnes Hellström då, som gick i Sigtuna mycket senare än jag och som har en betydligt mer nyanserad bild av sina år där. Hon chattade med Expressen-läsarna i förrgår, det går säkert att leta fram på nätet.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida