Jag glömde min lilla bil i ett parkeringshus i går eftermiddag.
Så gör man bara inte. Men jag gjorde det.
Varför glömmer man sin lilla bil? För att man börjar bli gaggig? Eller för att man är stressad? Eller är det en kombination av bägge delarna?
Jag tror på det senare.
Jag hade just intervjuat statsministern i Rosenbad i en halvtimme. Det är sådant man understundom gör som journalist. En halvtimme är en mycket kort tid om man ska intervjua en statsminister. Man hinner liksom bara med de inledande uppmjukningsfrågorna som man tror att han ska tycka vara behagliga, de han vill ha ställda till sig, de som får honom att spänna av en smula, de som handlar om politik, de som invaggar honom i trygghet innan det är dags för de vansinnigt borrande intima avslöjande skjutjärnsspörsmålen.
En statsminister svarar ofta länge och omständligt på sina knastertorra favoritfrågor.
Ser till att den ena minuten efter den andra rinner i väg utan att någon enda ny fråga kan ställas. Och därmed har jag - den i andanom ständigt djupgrävande intervjuaren - inte kommit fram till en enda lite farligare, indiskretare fråga förrän tiden är ute, halvtimmen ohjälpligt uttömd och statsministern med sin pressdam Roberta Alenius runnit ut genom dörren, mot nya djärva mål.

Sådant är lite stressande och dessutom hade även jag bråttom, jag hade en dejt med Ulf Elfving hemma hos mig och därutöver var jag mycket hungrig, klockan var tre och jag hade inte fått någon lunch - utöver två tinade saffransbullar vid elvatiden från mitt enda årliga bak överhuvudtaget - så jag beslöt mig för att raskt slänga i mig en varm korv på vägen.
Klockan tickade, magen kurrade, en grillad med bröd och senap och ketchup och lite bostongurka, spring, spring, tugg, tugg, spill, spill, vilken tur att jag har broddar, och där kommer spårvagnen, raskt skutt ombord, ner på sätet, pust, pust, vad kallt det är, man borde tända en brasa där hemma, så bra att jag köpte ved, den ligger i bakluckan på bilen. Bilen? Var är den?
Spring, spring hem från hållplatsen, in till datorn, ladda över den alldeles för slätstruken statsministerintervju från den lilla digitala bandspelaren som jag misstror, in i datorn för att liksom säkra den, tandborsta bort korvsmaken ur munnen, rrring på dörren, Ulf och hans medhjälpare Linn och deras märkliga tekniska manicker, ner med oss alla i sofforna, Ulf intervjuar mig av alla människor, jag bluddrar på och mitt svenska språk tappar helt syntaxen och jag säger saker som jag aldrig borde ha sagt och som ingen någonsin hade lyckats locka ur Fredrik Reinfeldt, inte ens den alltid lika vänliga Ulf Elfving, och om en halvtimme ska jag vara hos Lena och spela Stockholmsspelet.

Han skjutsar mig till parkeringshuset och 320 kronor får jag betala när jag åker ut och jag är redan försenad och var ska jag ställa mig, jag tvingas till slut liksom slänga ifrån mig bilen till hälften parkerad på en busshållplats och sen är det fyra trappor upp och hissen har fastnat så jag får kuta uppför trapporna och flåsar in som sista gäst med marginal, men den där skamliga parkeringen kom jag i alla fall undan med helt gratis.
Egentligen hade jag inte tänkt skriva om detta, det bara blev så, det var drottning Silvia jag ämnat orda om och varför hon aldrig mer vill tala med mig. För det vill hon inte. Men det får inte plats här, ni får ge er till tåls till nästa torsdag om ni nu alls är intresserade.