På söndag är det 2012. Jag vet att ni vet det, men på något vis ska man inleda en krönika om att ett nytt år snart infaller och att det kan vara dags att utvärdera det gångna.
Det största som hände mig rent privat under år 2011 var att jag fick mitt första barnbarn, en liten rosenknopp som knappt börjat slå ut, en värnlös liten varelse som ännu inte kan gripa tag i gosedjuret man dinglar framför hennes lilla näsa, men som kan avfyra leenden och glittra med ögonen på ett vis som smälter ner isberg på en miljontedels sekund.
Vad som hänt i övrigt? I yrkeslivet till exempel?
Tja, i stort sett varje vecka har jag intervjuat någon mer eller mindre välkänd person och sedan har dessa intervjuer publicerats om sön dagarna i denna tidning.
Vilka var det då jag träffade år 2011?
Jag har kikat i det digitala pressarkivet och kommit fram till att det handlar om 38 intervjuer med 40 personer. Två dubbelintervjuer alltså, en med paret Filip och Fredrik, en med paret Camilla Läckberg och Martin Melin. Av dessa 40 personer var 21 män och 19 kvinnor. Så nästan skrämmande korrekt och faktiskt helt oplanerat.
Tre av kvinnorna, bloggerskan Kissie, tävlingsryttaren Angelica Augustsson och webbtv-stjärnan Gina Dirawi, var under 25. Ingen man var under 30. Men minst 10 av de 21 männen var över 55 mot cirka 6 av de 19 kvinnorna.
De enda icke-svenskarna var Mia Farrow från USA, Antonia Fraser från England, Ghita Nørby från Danmark och Jens Stoltenberg från Norge. Vad nu detta kan tänkas innebära.
Nå, de jämförelsevis korta, av mig diktatoriskt utvalda, bitar ur våra långa samtal som gick i tryck, gjorde de dem rättvisa?
Förmodligen inte.
Vilka intervjuer som gjorde störst intryck på mig?
Kanske den med den ständigt lika oförutsägbara Kristina Lugn. Först var hon tveksam till mig, sen blev hon tillitsfull och sen blev hon arg igen. Jag önskar jag begrep varför.
Eller den med Kerstin Ekman. För att jag har en sådan respekt för henne och för att hon var så välkomnande. Eller den med Mats Qviberg? För att han bara talade med mig. Och för att han gjorde det hemma hos mig och för att han sa om mitt hem att han gillade det för att inredningen "inte var tänkt alls". Hur man nu ska tolka det. En annan som bara talade med just mig var Rapports Bert Sundström, han som blev knivhuggen under oroligheterna i Kairo i början av året. Att det var mig han vände sig till beror inte på mina personliga kvalifikationer utan på att tidningen hade hjälpt honom i Kairo.
Vem jag tycker mig ha missbrukat mest? Jag fick ett tag för mig att det var den föga medietränade, nära nog maniske Håkan Juholt, eftersom min intervju med honom i maj citerades ungefär överallt. Så småningom visade det sig att allt han sa i alla kommande intervjuer var lika häpnadsväckande. Jag behöver nog inte känna mig skyldig till grymt förlöjligande.
Vilka en smula tveksamma personangrepp borde jag inte ha låtit slinka igenom?
David Lagercrantz på Jan Guillou? Fast Guillou själv har angripit så många genom åren att det inte kunde skada att andra sidan fick ryta till. Jan Malmsjös på Lars Norén? Fast Norén själv har angripit så många genom åren att det inte kunde skada att andra sidan fick ryta till.
Här hade jag velat säga något om intervjun med den intressante Ulf Linde också. Och den med den lika intressante Sven Harry Karlsson. Men utrymmet tryter.
Om jag kan avlägga något nyårslöfte beträffande intervjuerna år 2012? Att det får bli fler kvinnor än män då, tror jag.
På söndag, den 1 januari, startar jag året med en karl. Men jag vet att jag är rätt bra på att hålla mina löften.
