Hon kan inte säga farmor än men det är givetvis bara en tidsfråga. Om ett par dagar fyller hon ett år och till dess kräver jag att det där ska vara överstökat.
Hon går faktiskt redan. Jag vill inte att alla ni andra som har barnbarn som snart fyller ett ska bli provocerade av detta, men faktum är att hon går alldeles utmärkt om än på ett liksom berusat vis.
Hennes pappa gick redan när han var nio månader. Brukar jag hävda, möjligen var det så att han tog ett vacklande litet kliv dagen innan han fyllde tio månader.
Det där att barnen kan gå tidigt betyder inget för deras vidare utveckling eller för deras framgångar i livet, jag försäkrar. Men det är lite kul att skryta med.
För att ni inte ska bli helt knäckta kan jag tillägga att hon inte fått så särskilt långa lockar än. Henne mamma har funderat på att förse henne med hårextensions, långa löshårslockar som vackra flickor har nuförtiden. Det står väl inte på förrän hon botoxas och plötsligt uppenbarar sig med en plutmun av överdimensionerat slag.
Jag bara skojar.
Hon är helt unikt begåvad och vackrare än alla andras barnbarn, hur kunde det bli på detta viset?
Hon har precis flyttat hem till mig och tagit sina föräldrar med sig. De ska stanna ett par månader och mitt hem är sig inte det minsta likt.
Allt kretsar inte kring mig längre. Allt kretsar kring henne. Även jag gör det.
I går kväll var jag ensam barnvakt för första gången. Det gick hur bra som helst. Jag tror att jag är född till att bli farmor.
Vi gillar verkligen varandra, rosenknoppen och jag. Vi är på samma våglängd. Har samma sorts humor.
”Vi är våras vänner” brukade min farmor säga till mig ibland, vid de inte alltför frekventa tillfällen vi träffades på mer eller mindre egen hand. Det säger jag till min lilla gumma också nu och för därmed en tradition vidare. Att föra traditioner vidare känns plötsligt viktigt.
Häromdagen var hennes pappa och lekte med henne i Humlegården. Min farmor bodde alldeles i närheten, i huset i hörnet av Engelbrektsgatan och Runebergsplan. Med betoning på Rune och inte på berg, hör ni det!
Automatrösten som ropar ut den stationen på bussen betonar fel och varje gång får jag lust att vråla: ”Platsen är uppkallad efter Johan Ludvig Runeberg med bentoning på Rune!”, men det ids jag inte vråla. Ingen skulle ha förståelse för mig. Ingen skulle tycka att min ilska var berättigad.
Apropå ilska, är Martina Lowden argast i hela Sverige just nu och i så fall varför? Eller vill hon bara göra sig ett namn? De kritiksågningar hon har utsatt Jens Lapidus och Nina Lekander för på sistone saknar motstycke.
Utbrott av det slaget har ett högt läsvärde men gör oändligt illa. Man ska vara mycket okänslig för att förmå utföra dem.
Nå, i Humlegården finns en lekskulptur som formgivits av Egon Möller-Nielsen. I den brukade jag och min bror pliktskyldigast krypa ut och in när farmor vid något enstaka tillfälle var satt att ta hand om oss. Nu har mitt barnbarn krälat igenom den och ännu en tradition har skapats. Att skulpturen heter Tufsen har jag läst i Wikipedia. Hade jag vetat det i förväg hade jag nog inte brytt mig om att skapa traditionen.
Mitt hem är alltså för ögonblicket inte vad det har varit. Inte vad det har varit på ungefär 35 år. Det ligger delar av leksaker överallt. Det står konstiga små burkar i kylen. Hela Strindbergs 55-bandsupplaga är på väg att rivas i stycken. Vid fyratiden varje morgon upphäver hon sin stämma på ett mycket bestämt vis. Det luktar bajsblöja.
Och det är alldeles, alldeles underbart.
