Vad jag alltså upptäckt är följande:
Unga kvinnliga ekonomijournalister skriver välresearchade böcker om karismatiska finansmän som gjort sig svindlande förmögenheter för att sedan stå på öronen.
Den bok som kom först var SvD-journalisten Caroline Neuraths "Den stora bankhärvan", om HQ Bank och Mats Qviberg.
Den bok som kommer nu heter "Den döende dandyn", är skriven av Karin Grundberg Wolodarski på Dagens Industri och handlar om börs­spekulanten och konstsamlaren Fredrik Roos, han som dog år 1991 blott 40 år gammal i aids och vars förmodade miljardarv visade sig ha gått upp i rök, kvar fanns bara skulder.
De har en hel del gemensamt, Qviberg och Roos. De är bägge påtagligt charmerande, de är ekonomiska risktagare och hanterar gigantiska belopp, de lever utåtriktade liv på stor fot med ett omfattande umgänge och de har oavbrutet stöttande hustrur. Och så plötsligt händer det något som gör att allt går om inte åt ­pipsvängen i bägge fallen vad man vet ännu, så i alla fall nära nog, det liksom brakar samman.
Mats Qviberg finns faktiskt med på ett ställe i boken om Roos, författaren nämner honom i slutet, bland de personer hon vill tacka för hjälpen. Det vore intressant att veta vad han bidragit med.
Om Fredrik Roos i sin tur är nämnd i boken om Qviberg, det vet jag inte. Den har jag inte läst, men jag har hört att den är spännande och att även den i affärsvärlden obevandrade får ett hum om hur det där går till.
Samma sak gäller för boken om Roos. Man får ett hum. Men riktigt begripa alla dessa mer eller mindre lugubra transaktioner som genom åren berikat börsens mer aggressiva spelare på ett chockerande vis, det kommer i alla fall jag aldrig att göra.
Är det förresten någon som sitter och undrar om hon som skrivit om Fredrik Roos är släkt med Peter Wolodarski på Dagens Nyheter? Det är hon, de är gifta och så har de tre barn, alla stort sett i blöjåldern om jag är rätt informerad.
Är man ett par bestående av en politisk redaktör på DN och en ekonomijournalist på Dagens Industri och har man därtill tre små ungar, då antar jag att ens livspussel ser mycket intrikat ut.
Skriver ena parten dessutom en mycket genomarbetad, fascinerande detaljrik bok, då inser man att bägge är unga och friska, att det finns en välfungerande förskola och förstående anförvanter i deras närmiljö, att de förmodligen prenumererar på färdigpreparerade matkassar och att de bara behöver sova tre fyra timmar var per natt.
Men nu var det egentligen Fredrik Roos jag hade tänkt skriva om, om honom och tavlan "Den döende dandyn" av Nils Dardel. Den har jag intresserat mig en del för genom åren. Bland mycket annat intervjuade jag Fredrik Roos när han skulle sälja den hos Bukowskis 1988. Han fick 13 miljoner för den och det var det högsta pris en målning dittills inbringat men hur detta köp planerades och finansierades ska man vara i nära nog svindlarbranschen för att fatta.
Tavlan har blivit symbolen för hela den där tiden och alla dess på ytan så förfinade, förslagna finanshajar och deras liv och leverne.
Var tavlan hänger nu? Jag vet: i ett magasin på Moderna museet. Det glömde författaren att tala om. Däremot berättar hon en hemlighet om Fredrik Roos som är ganska fantastisk men som det vore väl fräckt av mig att avslöja. Läs boken själva, den är värd besväret. Och det är säkert HQ-boken också.
Nu väntar jag bara på bok nummer tre i genren, den som fulländar min spaning.