Det var den vackra Helena Bonham Carter som spelade henne, hon som gjorde den blivande drottningmodern i "The King's Speech".
En blodisande Enid Blyton var hon, en alltigenom förfärlig historia var det. Den oändligt framgångsrika barnboksförfattarinnan som dagligen gottade sig åt sina högar med beundrarpost från världens alla barn. Men som behandlade sina egna döttrar med iskyla. Som satt där i soffan med sin skrivmaskin i knät och skrev och skrev som i ett lyckligt rus. Och som stängde dörren så att hon skulle slippa höra sin skrikande baby.
Som hatade sin egen mamma för att hennes egen avgudade pappa lämnat familjen för en annan kvinnas skull. Som flyttade hemifrån tidigt och klippte alla band till både mamman och sina två yngre syskon. Som gifte sig helt ung, fick sina två döttrar, skaffade dem nannies så fort det bara gick och sen satt där och skrev och skrev och hade kul.
Och som fick det ännu skojigare sen hon hittat en ny man, sparkat ut den gamle, gift om sig och skickat i väg bägge sina döttrar, som inte fick träffa sin riktiga pappa mer, till internatskola.
Han, den nye, dyrkade henne. Det gillade hon. Och hon fortsatte med sin massproduktion av barnböcker, hon skrev oräkneliga, hon sålde och säljer än i dag svindlande upplagor.
Hon var och är således älskad av miljontals ungar, men hon var uppenbarligen förfärlig. Hennes äldsta dotter, Gillian, tyckte visser- ligen inte det, men hennes yngsta, Imogen, avskydde henne, förklarade att hon saknade varje spår av modersinstinkt, var arrogant och pretentiös och alltid lyckades förtränga allt som inte passade henne.
Uppenbart är att hon tyckte att det var betydligt roligare att skriva för andra ungar än att vara med sina egna och det är förstås en dödssynd. Pappor får - eller fick - sätta jobbet främst. Inte mammor.
Sommaren 1966 besökte Margareta Strömstedt Enid Blyton i hennes berömda hem Green Hedges i Beaconsfield utanför London. Hon skrev om mötet i Dagens Nyheter och jag har grävt fram artikeln.
Enid Blyton framstår där som föga Bonham Carter-skön, "med grått hårburr runt ett väl använt guttaperka-ansikte" och mer än lovligt vimsig, på gränsen till löjlig. Med facit i handen förstår jag varför. Hon fick nämligen sitt straff. Hon dog bara två år senare, 71 år gammal, i alzheimer, en sjukdom vi inte hört talas om på den tiden.
På 60-talet fördömdes hennes böcker med kraft, de ansågs torftiga, förlegade, könsstereotypa och främlingsfientliga. En tid var de till och med bannlysta från våra bibliotek.
Jag minns att jag försökte läsa Fem- böckerna för mina barn, men att det var outhärdligt tråkigt,.
Fast själv läste jag dem alltså med stor glädje och jag identifierade mig med den tuffa pojkflickan George i just Fem-böckerna. Och konstapel Goon i Mysterie- böckerna var den fånigaste man jag stött på. Ser nu att han var ett nidporträtt av Enids första make. Snäll var hon alltså bevisligen inte.
Men var hon lika vidrig som hon framstår i filmen? I sin ena dotters ögon var hon det. Fast sanningen är mångfacetterad.
Och detta skrev jag ovetande om att en av vår barnuppfostringexpert Anna Wahlgrens döttrar nu kommer med en bok om hur hon var som mamma och det tycks bli en blodig historia.