Har sett två personer dö i blodig närbild senaste veckan: Muammar Khaddaffi och Gwyneth Paltrow. Känner mig därför lite matt och skör.
Jag hoppas i alla fall det beror på detta och inte på något annat, på att jag själv drabbats av någon förfärlig pandemi. Men det kan man inte vara säker på, tycks det.
Vad Muammar dog av, det vet ni. Gwyneth, hon var en av de första på vårt klot att invaderas av ett virus som sen tog kål på miljontals människor.
Eftersom ni inte märkt att miljontals människor dött i någon farsot på sistone, inser ni att jag varit på bio och sett Gwyneth fradga och krampa och till slut få skallen uppsågad av en fältskär i filmen "Contagion", vilket betyder smitta.
Den kommer att komma, den världsomfattande epidemin, den som tar knäcken på i stort sett alla utav oss. Det meddelade mig en expert i ämnet redan för ett par år sen. Han verkade tillförlitlig.
Sen dess har jag varit rätt noga med att sprita händerna.
Och i förrgår tog jag årets influensaspruta. Utifall att den kommande influensan kommer vara den sista för er som inte ids vaccinera er.
Att sen somliga hävdar att influensavaccin kan leda till autism, det tar jag inte så hårt. Jag har säkert redan en släng av den varan - det verkar de flesta av oss ha - och skulle åkomman förvärras nu spelar det ingen större roll. Jag har en viss faiblesse för de mer eller mindre autistiska.
Men smittor förhåller jag mig mer skeptisk till.
I Gwyneth-filmen (som inte var över hövan njutbar) visade sig viruset ha uppkommit när en fladdermus tappade en tuggad bananbit ner till en liten griskulting som i sin tur fördes i väg att slaktas och sen tillagas på ett schangdobelt etablissemang i Hongkong där kocken kallades att låta sig avfotograferas med Gwyneth efter att bara slarvigt ha torkat av händerna på förklädet direkt efter grisanrättandet. Och så gick det som det gick. Gwyneth fick hjärnan blottad, var och varannan medmänniska trillade av pinn.
Fladdermus och gris. Det ska visst alltid ett par udda djur till för att skapa ett dödligt virus.
Och nu är det ett nytt på gång, såg jag i morgontidningen. Just detta förorsakat av en skogsmus/fästingkombination. Fästingen, som sugit blod från den infekterade skogsmusen, suger sig fast vid oss och sen, som det stod, kräks den ut sin smitta i vårt blodomlopp. Det var det allra värsta, tyckte jag. Att bli kräkt i av en fästing.
Nedstämd av allt detta tog jag mig rejält desinficerad om tassarna till Centralen för vidare befordran till Malmö i hopp om att där bli lite kräkt på av en garanterat kärnfrisk nyfödd rosenknopp.
På tåget fick jag sällskap av en kär gammal bekant. Redan i höjd med Flemingsberg började vi tala krämpor. Vi inledde lite lätt med kolesterolvärden, blodtryck, influensa och stroke för att sen helt gå över till dödliga pandemier.
Och nu känner jag mig alltså en smula matt och skör. Kanske stärker jag mig med en klunk av handspriten.
