Natalia Kazmierska, min före detta Expressen-kollega, nu lika välskrivande som vacker medarbetare i Aftonbladet, har just utnämnt mig till överklasskåsör och därför tänkte jag att jag skulle försöka leva upp till titeln.
Alltså ägnar jag dagens drapa åt att vidarebefordra en dos riktigt saftigt kungaskvaller. Tyvärr inte svenskt, tyvärr inte helt nutida, men ändå. Det duger åt er, kära medelklassläsare. Jag har just tagit del av en artikel i Sunday Times Magazine där Lynn Barber, 67 år, intervjuar lady Colin Campbell, 62 år.
Lynn Barber är en av mina idoler, rak, orädd, rolig och snäll mot dem hon träffar bara om de verkligen förtjänar det.
Lady Colin Campbell i sin tur skriver biografier över engelska kungligheter och är totalt ohämmad, förmodligen lätt galen och ytterst välinformerad eftersom hon tillhör/tillhört den allra mest påfrestande överklassiga av överklasser, den engelska.
Hon har varit gift med lord Colin Campbell, yngste son till den elfte hertigen av Argyll och är därmed exsvärdotter till Margaret av samma Argyll, en dam som inte gick av för hackor. Att rabbla upp alla skandaler hon ställt till med låter sig icke göras, men hennes man angav som skilsmässoskäl att hon bedragit honom med 88 olika karlar.
Nu har lady Colin skrivit en bok om den nuvarande drottningens högt älskade moder, den ständigt ginpimplande drottningmodern Elizabeth, fram till sin död vid 101 år dyrkad av sina undersåtar.
Om henne får vi veta saker som ingen, inte ens jag, kände till förut. Exempelvis att hon inte var sin förmodade moders dotter, nej, hon var i själva verket – jag hyperventilerar – dotter till kokerskan.
Och möjligen är det även så att drottningmoderns bägge döttrar, nuvarande drottningen och hennes avlidna lillasyster Margaret, tillkommit genom insemination. Hon, kokerskans dotter, beslöt nämligen på ett tidigt stadium att sex inte var något för henne och överlät åt kungen att utöva sådan med sin fickvän, skådespelerskan Evelyn Laye. Skulle det alls bli barn, då fick man ta till konstgjord befruktning och så skedde. Men det ska ha varit kungen själv och inte, som ofta annars, någon stilig butler som donerade spermierna.
Slidder sladder? Jo, fast Lynn Barber berättar att den excentriska lady Colin först av alla, 1992, berättade att prinsessan Diana led av bulimi, var i fejd med sin make Charles och hade ihop det med barnens ridlärare James Hewitt. Vilket då avfärdades som rena förtalet, men sen visade sig vara sant.
Slidder sladder likafullt och puh, nu orkar jag inte överklasskåsera mer. Nu vänder jag blad.
Till Dramaten, där jag var i måndags eftersom man ägnat hela kvällen åt debatter om klass och klasskamp, jag kände att dit måste jag, för var ska sleven vara om inte i grytan?
Det var en charmigt smårörig afton där en engångsföreställning döpt till "Palmes spöke" framfördes och där bland andra Beatrice Ask, Marie Söderqvist, Anneli Jordahl och P M Nilsson vred och vände på klassbegreppen anförda av den eminenta Alexandra Pascalidou, rask i roten och snygg som få. Alla fick berätta vilken klassbakgrund de hade och vilken klass de nu ansåg sig tillhöra. Och alla som alls var där erbjöds knappar att nåla fast på tröjan, knappar med ord som "överklass", "medklass" eller "underklass".
Den med ordet "medelklass" tog slut först, dit vill tydligen alla bekänna sig.
Stämningen var puttrig och när sen någon debattör nändes uttala ordet "revolution" jublade delar av publiken, främst, tror jag, delen bestående av unga Dramaten-ingenyer. Och då kändes det nästan som det gjorde då för länge sen, kring 1968.
Fast faktiskt bara på låtsas.
