Jag begriper inte mer raffinerade, intellektuellt krävande spionhistorier. Fattar inte vem som är snäll och vem som är dum, vem som är god och vem som är skurk. Och framför allt inte varför.
Var på en visning av "Tinker Tailor Soldier Spy", filmen som har premiär till jul och som baserar sig på John le Carrés "Mullvaden".
En fantastisk film. Så vacker. Och vilka skådespelare! Varenda fårad kvalitetsnuna ur den engelska yrkeskåren har här en agentroll av för mig obestämbart slag.
Det händer saker. Någon skjuter någon annan, oklart varför. Kanske är alla dubbelagenter.
Vartenda höjt ögonbryn är betydelsebärande. Varenda blick. Men hela innebörden går min näsa förbi.
Fast spännande är det för de invigda, det vill säga hela den övriga publiken. Den tycktes hålla andan från start till mål.
Jag trodde att Smiley var boven, viskar jag när eftertexterna vevas. Men det var han väl inte? Eller var han det?
Biosällskapet ser uppgivet på mig. Att misstro Smiley är som att betrakta Jesus som ond.
Jag bör nog hålla mig till Midsomer-morden, även om de kan vara nog så krystat komplicerade. Vill jag kan jag se dem i varenda kväll om jag kryssar lite bland kanalerna. Men det vill jag inte.
Har börjat använda tv-deckare som sömnpiller. I första reklampausen gör jag ordning i köket och sätter på diskmaskinen, i den andra klär jag av mig, i den tredje borstar jag tänderna och skriver dagbok och sen stänger jag av tv:n. Vem bryr sig om vem mördaren var? Det har man i alla fall glömt efter en kvart.
Kanske är det Barnaby själv som ligger bakom vartenda dråp, fast jag inte har fattat det än. Är det så?
Jag är på väg att bli - eller är sedan länge utan att ha insett det heller - den sortens människa som vandrar förundrat genom tillvaron ur stånd att fatta vart det bär hän med allting.
Besökte NK i helgen. Jag har för vana att uppehålla mig där. Där känner jag mig trygg.
Nu hade de byggt om kaféet på tre trappor. När jag ställde mig att köa för en toscabulle och en cappuccino, fick jag en rejäl avhyvling. Jag ansågs trängas. Kön gick nu från andra hållet, visade det sig. Inte från det håll den gått de senaste decennierna. Inget är sig likt. Vojne, vojne.
Nå, invid detta kafé ligger bokhandeln. Och där, på en hög stol vid ett litet runt bord, satt en enslig man och hoppades få signera sin nya bok. Han hette Martin Melin, läste jag mig till, och hans bok hette "Coola pappor".
Förra gången jag såg honom på NK bar han polismundering och kom inrusade med ett antal kolleger genom stora entrén medan jag satt på bottenvåningens kafé och som alltid undrade vad som stod på. Att Anna Lindh just blivit knivhuggen en trappa upp var det ännu ingen som visste.
Sen dess har denne Martin Melin gift sig med vår mest bästsäljande deckarförfattare, Camilla Läckberg, och de har fått ett barn. Detta har alltså gjort att han känt sig manad, eller manats, att lagom till fars dag utkomma med en bok om hur det är att vara pappa.
Hade det varit förr och hade Camilla varit en man och han en kvinna som velat hänga på sin andra hälfts framgång, då hade man tänkt: "Undrar om han hjälpt henne att skriva?"
Fast jag undrar det även nu. Om Camilla hjälpt Martin på något vis, utöver med själva PR-upplägget och möjligheten att bli utgiven och att få sitta på NK och svettas över att folk inte köar efter ens säkert utmärkta produkt.
Kanske att tiderna inte förändrats så värst ändå, kanske att det mesta är sig likt fast annorlunda. Det enda jag just nu grubblar över är: Hur många olikfärgade kavajer av exakt samma snitt har egentligen Angela Merkel? Och hur påverkar detta vår ekonomiska framtid?
