Jag har aldrig, vad jag minns, blivit approcherad av något enda lands hemliga polis, inte av Säpo, inte av KGB, inte av CIA, nada!
En gång för decennier sen var jag bjuden på middag till egyptiska ambassaden. Mitt emot mig satt en bister man som av religiösa skäl inte fick dricka vin. Hans glas var i stället till brädden fyllt med konjak. Han tömde det flera gånger under måltidens lopp, kastade allt bistrare blickar åt mitt håll till men approcherade mig icke.
En annan gång, för nästan lika många decennier sen, var det den turkiska ambassaden som inviterade mig. Anledningen påstods vara att jag i tidningen skrivit att deras bidrag till Eurovisionsfestivalen var det allra bästa det året och att detta gjort dem så ofantligt lyckliga och tacksamma.
Jag tror de menade vad de sa, tror att de inte hade andra avsikter, och jag skäms över att artikeln jag skrivit var avsedd att uppfattas som ironisk.
Varenda journalist-fyrtiotalist verkar alltså ha en personlig värvnings-erfarenhet i bagaget. Alla utom jag. Inget har jag upplevt. Mitt liv har varit förgäves.
Guillou. Som vi har pratat om honom den här veckan! Knappt en mening har varit Guillou-fri. Att en enda liten farbror kan väcka ett sådant intresse, gång på gång på gång. Och han som nyss, med sina memoarer, var på väg upp på parnassens topp i den kulturella världen. Han låg i flera veckor på Dagens Nyheters upphöjda kritikerlista och ligger man där är man för all framtid oåtkomlig för negativ kritik och begåvas säkert med en stående inbjudan till Svenska Akademiens solenna högtidsdag den 20 december.
Fast nu vete fanken hur det blir med Guillou. Ett har han i alla fall åstadkommit på sistone, han har sopat bort Anna Anka ur spalterna. Jag tar raskt och sopar tillbaka henne igen.
Man har ju förstått att de damer som gifter sig med mycket förmögna, mycket berömda herrar lätt hamnar i en tacksamhetsposition som kan göra livet svåruthärdligt. Anna Ankas omskrivna morgonritual visavi maken Paul verkar vara ett självklart åtagande i dessa kretsar. Som inte sällan är just popvärldskretsarna.
Ronnie Wood heter en av medlemmarna i Rolling Stones. Han är några och sextio och har i över tjugo år varit gift med Jo, som han nu lämnat för den 19-åriga Katya. Och detta trots att Jos motto under äktenskapet varit: "Visa aldrig svartsjuka, tjata aldrig om spritintag och ställ alltid upp på sex!"
Hennes rock chick-kollega Jerry Hall var länge gift med en annan Rolling Stone, med själve Mick Jagger. Och när hon fick frågan hur hon lyckades behålla honom brukade hon som bekant svara:
"Mamma har lärt mig att en kvinna ska vara en uppasserska i vardagsrummet, en mästerkock i köket och en hora i sovrummet." Trots denna inställning bedrog han henne ständigt och för tio år sen var det äktenskapet över.
Hon har nu hunnit bli 53 år och ägnar sig åt att då och då uppträda lite smakfullt lättklädd i olika föreställningar i Londons West End, just nu kan man se henne i Calendar Girls. Därutöver föder hon upp höns och skriver och läser poesi tillsammans med ett helt gäng popmusikerhustrur. Den dikt hon älskar allra mest är av Wendy Cope, heter Loss och lyder så här:
"The day he moved out was terrible/That evening she went through hell/ His absence wasn a problem/But the corkscrew had gone as well."
