Vad var det jag sa? Höll jag på att skriva, jag menade inte riktigt så. Jag menade snarare: Välkomna ner på jorden! Till mig. Som inte suttit i ett flygplan de senaste fyrtio åren. Av pur klarsyn. Vill jag gärna påstå.
Det vore trevligt om ni kunde stanna här på marken ett tag till.
Det är först nu jag insett vilka resvanor ni alla lagt er till med. De gränsar till det absurda. Var och varannan person jag känner har suttit fast någon annanstans på klotet. Och är på väg hem på olika äventyrliga, för mig fullkomligt normala vis. Markledes.
I förra veckan skulle kungaparet till Köpenhamn. Men oj, inget flyg, hur skulle det gå? Får man tipsa om X2000?
Direkt efteråt var det presidentbegravning i Polen. Och dit gick det absolut inte att ta sig utan flyg för dem.
Inte det? Är man redan i Köpenhamn är det väl bara att kvista över till Trelleborg och ta färjan. Jag tycker att det har varit lite roligt att ni varit så handfallna och så strandsatta, allihop. Jag tycker det mitt i allt eländet. Känn på, era bortskämdingar. Så här har jag det. Som är för feg för att flyga.
Somliga flyger till Thailand när de ska till tandläkaren, har jag nu förstått. Och andra blir alldeles rastlösa om de inte får resa långt, långt bort minst en gång i kvartalet. En weekend i Rom för att det är så trist här hemma, ett par dagar i New York och julen firar vi alltid i Indien.
När blev det så här? När blev det så självklart, när blev det en rättighet att oavbrutet förpesta luftrummet? Alla reser precis hela tiden, men det är inte förrän nu det blivit så påträngande påtagligt.
Ärligt talat, är det inte ett visst okynnesresande som pågår? Ska det verkligen vara nödvändigt att hålla på på det här viset? Vem förmår ta någon form av ansvar och sätta gränser? Ingen vill, törs eller kan. Det blir förmodligen naturen själv som gör det till slut. Jag beundrar er som alls törs flyga. Samtidigt som jag inte tycker att ni är riktigt kloka.
Har ni tänkt på hur många bilmodeller som återkallats på sistone? För att elektroniken blivit så sofistikerad att den inte beter sig som förväntat, alla de förfinade detaljerna har börjat ställa till det, gjort bilarna livsfarliga i stället för säkrare, som var avsikten. Om det gått så med dem, vad tror ni då är på väg att hända med flygmaskinerna?
I förra veckan köpte jag färska vita sparrisar från Peru hos min speciella grönsakshandlare. Osannolikt goda. Dem hade jag inte velat vara utan. Och kunden efter mig frågade efter smultron. Hon ville absolut ha smultron nu, bums. Och de skulle vara odlade utomhus.
Jag intervjuade Maria Wetterstrand för ett tag sen och då berättade hon om de här nya sammanträdesrummen som finns, de som gör att mötesdeltagarna känner sig som de är i samma rum, runt samma bord, fast de befinner sig på olika sidor av klotet.
Du sitter alltså här hemma vid en bordshalva och vid den andra, exakt likadana, halvan sitter, med samma tapet som din bakom sig, via tv, de du talar med. På det viset kan du vara i såväl Peking och Montreal som i Ouagadougou under en och samma arbetsdag men ändå hinna hämta ungarna på dagis. Den tekniken gör de flesta affärsresor helt överflödiga.
Mer sådant, tycker jag. Och kan ni inte lugna ner er lite med resandet nu? Själv lovar jag att avstå från luftburna delikatesser framöver. Och nöja mig med långtradarfraktade nässlor från Skåne till soppan på valborg.
